Les Enfants Terribles med Kamraterna på Teater Tribunalen

För första gången sätts Philip Glass opera Les Enfants Terribles från 1996 upp i Sverige. Det är den fria operagruppen Kamraterna som tagit sig an verket baserat på Jean Cocteaus roman med samma namn från 1929. Handlingen kretsar kring tonårssyskonen Elisabeth och Paul och deras minst sagt märkliga relation, utan någon förälder i sikte. Med in i deras lek kommer även Gérard och Agathe, och en minst sagt dysfunktionell kvartett tar sin form. 

Egentligen skulle premiären ägt rum 2020, men på grund av covidpandemin är det först nu, två år senare, som den går av stapeln. Och även om det säkerligen har varit frustrerande för Kamraterna så var det nog i längden bra. För det här är ett verk som behöver blötas och stötas för att göra det förståeligt, såväl för de medverkande som för publiken. 

I Kamraternas uppsättning har regissören Dan Turdén tagit fasta på frågan om vad det är att bli vuxen, och hur någon påverkas av att växa upp utan en trygg, vuxen hand att hålla i. Det inre och det yttre känslolivet lyfts här fram genom att Elisabeth och Paul har var sin dansare som följer dem, alternativt agerar så som de själva vill men inte kan. Henrietta Wallberg och Lucas Carlsson tillför ytterligare en glöd till den pyrande föreställningen på Teater Tribunalen i Stockholm.

Den musikaliska kvaliteten är hög. Sopranen Ingrid Berg och barytonen David Risberg fyller sina roller som Paul och Elisabeth med vokal briljans och ett agerande som hela tiden ligger på gränsen till galenskap. Till en början har jag även känslan av att det är på gränsen till överspel, men det släpper fort och därefter är det både skört och vackert, smutsigt och obehagligt. 

Även tenoren Jihan Shin och mezzosopranen Elsa Ridderstedt som Agathe/Dargelos gör både trygga och imponerande insatser. Musikaliskt är det väldigt tydligt Glass komposition, med minimala motiv som upprepas i cykliska mönster, vilket skapar en suggestiv och repetitiv upplevelse. Det är som att allt är av ödet bestämt och att handlingen oundvikligen rör sig mot det tragiska slutet. 

Tre flyglar uppställda på rad är de enda instrumenten som används. Anna Christensson, Karin Haglund och Maria Rostotsky lyckas få fram fina nyanser och stämningar i Glass musik. Christensson ska även ha en stor eloge för det övergripande musikaliska arbetet samt att hon står för den svenska översättningen av Glass och koreografen Susan Marshalls libretto. Vad gäller scenografi, rekvisita och kostym så är de nästintill icke existerande, men det lilla som finns används effektivt. 

I det stora hela är det en uppfriskande uppsättning, som jag hoppas inte blir den sista möjligheten för publiken att möta Glass hemska barn här i Sverige. 

Bodil Hasselgren