Ryska artister i karantän
Tre dagar efter att OPERAs februarinummer utkom har världsläget förändrats radikalt. Rysslands aggressiva invasion av Ukraina är ett mycket grovt brott mot folkrätten. Här har en stormakt invaderat en suverän stat och målet är att kuva och få kontroll över hela landet. Ukrainarna har stått emot övermakten på ett beundransvärt sätt och Ryssland med sin militära överlägsenhet har kört fast i sin offensiv. Denna invasion är fullständigt oacceptabel, för att inte tala om civilbefolkningens lidande, och inte värdigt i en civiliserad värld på 2000-talet.
Redan som barn blev jag medveten om och intresserad av världspolitiken och 1968 var ett märkesår. Samma dag som Warszawapakten invaderade Tjeckoslovakien började jag i småskolan och av min första skoldag minns jag ingenting. Samma vår och sommar hade både Martin Luther King och Robert Kennedy mördats i USA – något som jag däremot minns tydligt.
Att nu världssamfundet med EU i spetsen har infört kraftiga sanktioner mot Ryssland är inte konstigt. Det som är konstigt är var man drar gränsen när t.ex. ryska artister ska engageras på scener i Västeuropa. Vladimir Putins såta vänner som dirigenten Valerij Gergiev och sopranen Anna Netrebko har isolerats från det internationella musiklivet eftersom de inte har tagit avstånd från invasionen. Gergiev har fråntagits chefsdirigentskapet för Münchner Philharmonie, samarbeten med Wiener Philharmoniker och även Östersjöfestivalen samt operaengagemang på La Scala i Milano och Metropolitan i New York.
Anna Netrebko har, när dessa rader skrivs, i brittiska The Guardian ”under galgen” uttryckt att krig inte är acceptabelt. Det har inte fått Metchefen Peter Gelb att ändra uppfattning när det gäller inställda engagemang för världssopranen. Hon har tidigare låtit sig fotograferats med en separatistflagga i Donbass. Artister som fraterniserar med diktatorer får på ett eller annat sätt problem. Så var det också i Nazityskland. Bayreuthfestspelen, där ledningen och vissa artister lierade sig med Führern Adolf Hitler, blev själva sinnebilden. Festivalchefen Winifred Wagner fick efter andra världskrigets slut genomgå flera denazifieringsrättegångar.
Den sudettyska lyriska-dramatiska sopranen Maria Müller, som bland annat sjöng Elsa i Lohengrin och Sieglinde i Valkyrian i Bayreuth, blev persona non grata efter 1945. Likaså den franska dramatiska sopranen Germaine Lubin, som var den första franska sångerskan som sjöng Isolde och Kundry i Bayreuth i slutet av 1930-talet. Hon ställde mer än gärna upp på den tyska ockupationsmaktens sida i Frankrike. Dessutom var hon en god vän till och en stor beundrare av marskalk Philippe Pétain, som ledde den av fransmännen så avskydda Vichyregimen. Lubins karriär ebbade ut och senare i livet blev hon mest ihågkommen som Régine Crespins sånglärare.
Om europeiska scener vägrar att ha att göra med ryska artister som inte stöder Putins linje blir det improduktivt. Vart ska de ta vägen? Flera ryska sångare bor och verkar i Västeuropa – ska de tvingas hem till Ryssland? En som blivit drabbad är en ung sångare som sjunger i Malmö Operas kör. Hon är utbildad i Polen och har ett belarusiskt pass och blev i fjol uttagen till den internationella Stenhammartävlingen i Norrköping – men nu har tävlingsledningen bestämt att hon inte får delta i sommarens tävling. Det här sänder fel signaler! Var går gränsen? Vanliga civila personer som inte har med kriget att göra ska inte behöva lida för institutionernas beröringsskräck.
Måtte kriget i Ukraina ta slut …
SÖREN TRANBERG
Chefredaktör och ansvarig utgivare