Den peruanske tenoren Luigi Alva har avlidit 98 år i sitt hem norr om Milano. Han debuterade som zarzuelasångare 1949. Fyra år senare flyttade han till Milano för vidare sångstudier. År 1954 debuterade han Teatro Nuovo i Milano som Alfredo i La traviata, följt av Paolino i Cimarosas Det hemliga äktenskapet.
Debuten på La Scala kom 1956 som greve Almaviva i Barberaren i Sevilla mot Maria Callas Rosina. Det här kom att bli en av Alvas paradroller. Under de följande åtta åren växlade Alva mellan framträdanden på La Piccola Scala och La Scala. På den mindre scenen sjöng han lite oväntade roller som Bacchus i Ariadne på Naxos och titelrollen i Händels Xerxes.
Wiener Staatsoper-debuten ägde rum redan 1957 som Belmonte i Enleveringen ur seraljen. På den här prestigefyllda scenen kom Alva att framträda under 22 år. Glyndebourne-debuten ägde rum 1962 som Nemorino i Kärleksdrycken. Debuten på Metropolitan Opera i New York var som Fenton i Franco Zeffirellis Falstaff-uppsättning 1964, som dirigerades av Leonard Bernstein. Här kom han att framträda 101 gånger fram till 1975.
Luigi Alva hade en ljus lyrisk tenor och gjorde sig känd för sin fina diktion och frasering. Han höll sig till det lyriska tenorfacket med som roller som Ernesto i Don Pasquale, höga Mozartroller som Don Ottavio i Don Giovanni, Belmonte i Enleveringen ur Seraljen och Ferrando i Così fan tutte.
Han gjorde en stor mängd kompletta operainspelningar och cd-upptagningar som måste lyftas fram är Carlo Maria Giulinis version av Don Giovanni, Otto Klemperers Così fan tutte, Karajans Falstaff samt Claudio Abbados av Rossinis Askungen. Dessutom sjunger Alva i tre av Antal Doratis kompletta inspelningar av Haydns Esterháza-operor: Il mondo della luna (Livet på månen), L’isola disabitata (Den öde ön) och La fedeltà primiata. Han spelade också in en recital på Decca med sydamerikanska och italienska populära melodier. Där ger han sannerligen ”de tre tenorerna” en match i Laras ”Granada”– även om han var först.
Även på några dvd-inspelningar kan man se Alva, i Enleveringen ur seraljen från Salzburgfestspelen 1967 mot Ingeborg Hallsteins Konstanze och Klaus Maria Brandauers Selim Pascha, vidare som Ferrando i Così fan tutte och som Ernesto i Don Pasquale.
Alvas signaturroll var tveklöst Almaviva i Rossinis Barberaren. Den spelade han in kommersiellt tre gånger – mot respektive Callas, Victoria de los Ángeles och Teresa Berganza som Rosina.
Den sista är den mest epokgörande, då dirigenten Abbado gjorde rent hus med alla gamla Rossinimanér och gick tillbaka till ursprunget så långt det var möjligt. Trots att Alva gjort sin roll hundratals gånger var han helt med på noterna, och resultatet kan också avnjutas på dvd. Alltihop bygger nämligen på en Ponnelle-uppsättning på La Scala och man gjorde också en scenisk studioupptagning. Där förstår man Alvas storhet när han agerar mot Hermann Prey, Berganza, Enzo Dara och Paolo Montarsolo. Kvintetten i andra akten där Alva är utklädd till sångläraren Alonso kan inte nog rekommenderas – här förenas hans egenskaper som gjorde honom så stor: elegans, komisk tajming och ett enastående vackert bel canto med osviklig höjd.
Luigi Alva avslutade sin karriär 1989. Därefter fortsatte han att ge masterclasses och var också med som jurymedlem vid olika internationella sångtävlingar. Han undervisade även i sång vid La Scoula di Canto vid La Scala i Milano.
Sören Tranberg