Jenůfa på Göteborgsoperan

Göteborgsoperans uppsättning av Jenůfa hade premiär på internationella kvinnodagen den 8 mars. En händelse som ser ut som en tanke, med tre starka kvinnoporträtt i centrum av ett drabbande drama som kryper under huden.

Uppsättningen i regi av Nicola Raab är en hyrproduktion från Greklands nationalopera i Aten, den andra i huset. Den första regisserades av David Radok 1995, då verket sjöngs på svenska. Denna gång sjunger man på originalspråket tjeckiska. På Göteborgsoperan har Raab tidigare satt upp A Flowering Tree och Thaïs.

Leoš Janáčeks opera hade urpremiär i Brno 1904. Tonsättaren skrev själv librettot, som baseras på en pjäs av Gabriela Preissová. Liksom pjäsförfattaren hade Janáček ett stort intresse för lokala sedvänjor, språk och dialekter, och hans musik utgår från språkets uttal och tonfall. Det är ett kärvt men samtidigt lättlyssnat tonspråk, med uttrycksfulla dramatiska svängningar och stora omfång i sångstämmorna samt långa flödande linjer som för tankarna till Puccini. En tjeckisk variant av verism.

Redan i foajén ges berättelsens anslag, där vi möts av åtta svartklädda kvinnor, som är tyst närvarande under hela föreställningen. Kvinnorna fungerar som en visuell motsvarighet till ett samvete eller ett kollektivt minne. De finns med i varje akt och pekar på det som finns under ytan.

I en by på landet bor Jenůfa med sin fostermor, den moraliska och rättrådiga Klockerskan. Avund, bitterhet, svartsjuka, svek och gamla oförrätter präglar historien, som kulminerar i att Klockerskan dränker sin fosterdotters barn. Av omsorg, men kanske också av desperation som bottnar i egna erfarenheter.

Den mörka skogen omger kvarnhuset, som allt eftersom historien berättas faller isär. George Souglides stiliserade och strama scenografi lyfter fram det psykologiska dramat. Gråskalan har många nyanser, i såväl regi, scenografi som kostymer. Konceptet lyckas kombinera symbolisk abstraktion med psykologisk trovärdighet. De folkloristiska inslagen i musiken får sin motsvarighet i byfolkets brokiga festkläder. Även borgmästarens familj, som ju är av högre samhällsklass, har färgstarka kostymer. Historien är stark och komplicerad men berättas på ett sätt som gör den lätt följa, utan att bli övertydlig.

Stora skuggor vidgar perspektiven och berättar om minnen och skuld. Kvarnhjulet snurrar både i musiken och på scen – händelser kommer igen, pågår oavbrutet.

Jenůfa (Julia Sporsén) står för bildning, kultur och växande. Hon lär pojken Jano (Ellen Larsson) att läsa och odlar med stor omsorg en rosmarinplanta i en kruka. Hon säger att om rosmarinen dör vissnar hela världens lycka. Jenůfa älskar den opålitlige slarvern Števa och väntar i hemlighet hans barn. Števas halvbror Laca älskar också Jenůfa och förtärs av svartsjuka. Dessutom är han avundsjuk på sin halvbror som ensam fått ärva den lönsamma kvarnen. Lacas bitterhet gör att han inte bara lägger maskar i krukan för att förstöra hennes älskade rosmarins rötter så att den vissnar. Under ett vredesutbrott knivskär han henne också i kinden. 

På premiären sjöngs Laca av Jesper Taube som ersatte Adam Frandsen p.g.a. sjukdom. Taube var övertygande ledig och klingade fint som Laca, men hade stundtals svårt att nå ut i den lägre tessituran – detta var han inte ensam om, trots att ensemblen består av idel storsångare. För även om dirigenten Alejo Pérez´ kärlek till Janáčeks musik är påtaglig är det en utmaning att hålla nere nyanserna i denna uttrycksfulla musik med mycket bleckblås. Orkestern klingade på premiären alltför ofta för starkt i förhållande till sångarna.

”Även om dirigenten Alejo Pérez´ kärlek till Janáčeks musik är påtaglig är det en utmaning att hålla nere nyanserna i denna uttrycksfulla musik med mycket bleckblås.”

Vid ett senare besök (21/3) var Adam Frandsen tillbaka och gjorde en något kantigare Laca – avundsjuk, beräknande och ibland rent elak i sin frustration, med ping i rösten i alla känslosvängningar.

Kjetil Støas Števa är en självgod och charmig skitstövel med imponerande bett i stämman och energi i agerandet. Det är en över lag välsjungande ensemble, med ett myller av biroller som samtliga är väl besatta.

Men det verkliga kraftfältet utgår ifrån de tre kvinnliga huvudrollerna, där Göteborgsoperan har ett riktigt dream team. Underbara Ingrid Tobiasson gör Farmor Buryjovka till en godhjärtad kvinna med pondus och med en kärvhet som livet har gett henne. Hennes röst ger djup och trovärdighet åt rollen i hela det omfångsrika registret.

Klockerskan är i Katarina Karnéus gestalt sammanbiten och återhållen tills det exploderar. Kärleken till Jenůfa är djup och äkta, men det hindrar inte att hon förstör hennes liv och själv blir en barnamördare. Karnéus har en klarhet och udd i timbren som går rakt in i hjärtat, och under arian i andra akten är det omöjligt att inte dras med i denna virvel av motstridiga känslor. Jag känner hur jag nästan lyfts upp ur stolen. Denna kvinna har kämpat för sin överlevnad, nu kämpar hon för sin fosterdotter.

Julia Sporséns Jenůfa är klarsynt, stark och hudlös och klingar både dramatiskt och innerligt lyriskt. Hon inser redan i början av operan att hennes förälskelse har fått förnuftet att försvinna. Scenen i andra akten där hon letar efter sitt försvunna barn är fullkomligt hjärtskärande. 

I slutet blir det tydligt att Jenůfa har förstått både Laca och sin fostermor. Att hon trots allt accepterar dem handlar inte om uppgivenhet. När Klockerskan frågar om Jenůfa kan förlåta henne blir frågan hängande i luften. Med en gudomlig tonarthöjning blir svaret: ”Gud vare med dig”. När kvarnhusets väggar försvinner ljusnar det bortom skogen. Musiken andas hopp och frihet. Kanske är en annan tillvaro möjlig. Jenůfa säger att Laca är den bästa människa som hon har träffat, fast han med avsikt skar henne i kinden. Det är förstås en häpnadsväckande inställning, men Jenůfas empati gör att hon ser nya möjligheter. Hon tror på riktigt att hans kärlek kan binda dem samman.

Jenůfa tar upp sociala frågeställningar, kvinnors utsatthet och människans oförmåga att vårda och odla det som är viktigt. Hur mångdimensionella vi människor är, hur lätt det är att döda det som växer, att skada den man älskar. Och att män av svartsjuka vanställer kvinnor de inte kan få händer även i våra dagar.

Bara det faktum att varken Jenůfa eller Klockerskan dör på slutet – vilket ju annars brukar vara ödet för starka kvinnor i operans värld – visar på verkets modernitet och psykologiska komplexitet. Men framför allt visar Göteborgsoperans helgjutna Jenůfa hur relevant och angelägen operakonsten kan vara i vår tid.

Mia Rådström