Don Pasquale på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Man känner sig alltid litet kluven inför Gaetano Donizettis Don Pasquale. Musiken är ju så till den grad varm och älskansvärd men korresponderar därmed inte riktigt med det hjärtlösa beteende som den giftaslystne Don Pasquale utsätts för. Historien är visserligen en buffa, ja en ren fars, men den sammansvurna trion Malatesta, Ernesto och inte minst Norina beter sig rent frånstötande mot den naive och inbilske gamle Pasquale. 

Regissören Mariame Clément förklarar att hon vill dämpa den effekten genom att göra scengestalterna mänskligare och lösgöra dem från sina positioner i det fasta buffa-, eller commedia dell´arte-mönstret. Det gör hon också, men då blir tvärtom hjärtlösheten desto tydligare, fast musiken är så hjärtevärmande.

Jag känner mig alltså fortsatt kluven, samtidigt som jag älskar det jag ser och hör. Clément har nämligen den bästa känsla för scenhumor. Dråpligheten i många situationer framhävs med elegans och fin tajmning, inte ett ögonblick förfaller föreställningen till buskis.

Spelutrymmet har krympts till en mindre scen på scenen, och rekvisitan är sparsam. Frågan är om inte uppsättningen passat bättre på Det Kongeliges gamla scen vid Kongens Nytorv.

Markus Schwartz’ kvaliteter i komiska roller känner vi ju väl till i Sverige, och man är knappast förvånad över att titelrollen i Don Pasquale är en roll som passar honom ypperligt. Hans Pasquale har värdighet, samtidigt som han med minimala men precisa medel gestaltar de komiska dragen i sin figur. Och hans basregister är särdeles elegant och bidrar fint åt att ge relief åt denne rätt ömkansvärde figur.

”Allra roligast att höra är det unga stjärnskottet Louise McClelland Jacobsen som Norina. Vilken röst!”

Relief ger också Theodore Platt åt intriganten Malatesta genom sin vackert smidiga och klangfulla baryton. Vid premiären fick Platt och Schwartz till och med bissera den tungvrickande slutdelen av deras duett, och den hör man gärna flera gånger.

Som Ernesto briljerar den italiensk-argentinske tenoren Santiago Ballerini med ett ordentligt ping i rösten. I sina två arior tar han ut svängarna ordentligt med riktig tenoral elegans.

Allra roligast att höra är det unga stjärnskottet Louise McClelland Jacobsen som Norina. Vilken röst! Hennes lyriska sopran är stor och klangfull och behåller sin klangrikedom även i det höga register som Norina ofta kastar sig upp i. Det är också en sceniskt tacksam roll, och Louise McClelland Jacobsen gör den med friskt temperament. McClelland Jacobsen, som har både danska och nyzeeländska rötter, tillhörde förra säsongen ”Young artists programme” vid Köpenhamnsoperan. I Bent Sørensens Asle och Alida förra våren gjorde hon en påfallande stark insats och har nu engagerats i ensemblen vid Semperoperan i Dresden. Henne kommer vi förhoppningsvis höra mycket av i framtiden.

Robert Houssart dirigerar och även om Det Kongelige Kapel kanske drar på väl kraftfullt ibland på ett sätt som inte blir helt bekvämt för sångarna, så har Houssart känsla för den underbara esprit som Donizettis Don Pasquale-musik bubblar av.

Lennart Bromander