Selma på Wermland Opera, Karlstad

Wermland Opera firar sitt 50-årsjubileum med ett uruppförande av Mats Larsson Gothes och Maria Sundqvists opera Selma. Värmland är den rättmätiga platsen för ett sådant firande, som handlar om vänskapen mellan Selma Lagerlöf och friherrinnan Henriette Coyet på Torup. De träffades under en konsert i Grünewaldsalen och i Karlstad får vi likt publiken i Stockholm 1929 lyssna till Brahms klarinettkonsert. Klarinettisten Emil Jonason spelar även ett vildsint solo samtidigt som Selma minns sin barndom. Inledningsvis pågår det en parallellhandling som är lätt att följa.

Henriette Coyet – änka efter sin man hovmarskalken och mor till fyra barn – var ett societetslejon som umgicks flitigt med kungahuset och även omgav sig med kulturpersonligheter. Hon fungerar som en inspirationskälla för Selma Lagerlöf, vars författarskap vid 70 års ålder hade gått lite i stå. Selmas skrivkramp släpper och hon känner sig återfödd som författare.

Lagerlöfs berättelser är ofta fyllda av dramatik, passioner, skam och olycklig kärlek. Själv umgicks hon intimt med kvinnor som Sophie Elkan (som här var död) och inte minst Valborg Olander. De figurerar inte operan. Var Lagerlöf lesbisk? Javisst, och det har det skrivits mycket om. Något passionerat förhållande mellan henne och Coyet ser vi inte på scen. Det blir lite väl kyskt. 

Det handlar mer om vänskap mellan de två kvinnorna med underrubriken ”en vacker saga från en lycklig tid”, vilket gör att det blir mer av ett tillbakablickande perspektiv. Handlingen bygger på den bevarade brevväxlingen mellan Selma och Henriette från deras sista decennium i livet. De gick bort med ett års mellanrum under tidigt 1940-tal. 

Mats Larsson Gothe är en våra mest framgångsrika operakompositörer, inte minst i samarbetet med Maria Sundqvist i deras Blanche och Marie på Norrlandsoperan i Umeå 2014. Det blev en stor succé. Där lyckades Sundqvist på ett beundravärt sätt räta ut P.O. Enquists lite hoppiga kronologi i hans roman Boken om Blanche och Marie till en logisk dramaturgi. Samma verkshöjd har inte Selma. Texttroheten i breven får styra handlingen i alltför stor utsträckning. För nog kan man försöka se mellan raderna och vaska fram mer ur breven?

Teaterchefen i Karlstad Kjell Englund, som då var chef i Umeå, tyckte med all rätt att samma upphovspersoner vore helt rätt för Selma. Och det tycker jag också. Men jag upplever mer de korta tablåscenerna som att gå på ett galleri och begrunda tavlor på en utställning. Det saknas en inre konflikt och ibland känns det som att orden – som går fram fint – har tonsatts rakt av. 

Det som gör störst intryck är AnnLouice Lögdlunds och Katarina Giotas gestaltningar av Selma och Henriette. Selma är långsammare, mer eftertänksam medan Henriette är snabb och slagfärdig. Det återspeglas klart i musiken, där Henriettes insatser är mycket snabbare och mer intensiva än Selmas.

AnnLouice Lögdlund gestaltar en närmast porträttlik Selma, medan Katarina Giotas bjuder på en färgsprakande gestalt av Henriette. Det handlar inte bara vänskap på ålderns höst utan om två äldre kvinnor, där Selma känner sig lite bortglömd, men också om väntan på den annalkande döden. Samspelet mellan Lögdlund och Giotas är alldeles självlysande. Båda är fina scenpersonligheter och de kan verkligen spela ut mycket själva där Kajsa Giertz’ regi känns vag.

De övriga sångarna blir här mer som staffagefigurer och kan inte utveckla några större profiler. En som dock gör det är Jakob Högström som prins Eugen. Tyvärr får rollen en närmast komisk anstrykning som jag inte tror att målarprinsen hade. Tobias Westmans Hjalmar Gullberg får strax före paus stämma upp i Edvard Perssons slagdänga ”Skånska slott och herresäten”, här i sexstämmig sättning. Också Värmlandsvisan kommer med på ett hörn. 

Den danska scenografen Helle Damgårds stående rum skiftar hela tiden på genialt sätt och ihop med Johannes Ferm Winklers videodesign ser man bland annat Grünewaldsalens intarsia, skånsk slottsalong, värmländsk kammare och en annalkande tågfärd.  

Efter paus tätnar spelet. Döden (Peter Kajlinger) besöker Selma och påtalar att livet snart är slut. I en stark drömscen med Selma i helvitt lotsas hon med musikens hjälp in i evigheten likt det som hon ofta har diktat i flera av sina verk. David Björkman håller ihop det musikaliska på ett ypperligt sätt och i orkestersatsen finns det flera dramatiska utbrott som tyvärr saknas i texten.

Vårt kungapar besökte urpremiären och här fick kungen se sin farfar, den blivande Gustaf VI Adolf (Sebastian Durán) och prins Eugen på scen. I slutapplåden kom kungaparet upp på scenen och tackade alla medverkande. Denna inramning gav än mer festivitas än brukligt.  

Sören Tranberg