Julius Caesar på Unga Operan, Kungliga Operan

Så när på ett år är det i år 300 år sedan Händels Julius Caesar hade premiär i London på The King’s Theatre, då med kastraten Senesino i titelrollen. Operan blev framgångsrik och i dag finns det goda skäl för att betrakta den som en av Händels främsta. Handlingen bygger löst på det romerska inbördeskriget mellan åren 49 och 45 f. Kr., det första triumviratet, där Pompejus försökte ta makten men förlorade, varvid Caesars anhängare dödade Pompejus, vilket inte fann nåd hos kejsaren. I operan är naturligtvis kärleken det som vid sidan av intrigerna både ställer till det och löser det hela.

Sophie Helsings text efter Nicola Francesco Hayms libretto har behållit kärnan i den övergripande strukturen, Sestos hämndbegär mot Tolomeos mord på fadern, Cleo(patras) initiala medverkan i intrigen men som byter sida när hon raskt förälskar sig i Caesar. Allt utspelas som en allvarsam lek på en skolgård där mod, medlidande och makt visas i det så att säga lilla formatet.

Rotundans scen är fylld av Magdalena Åbergs snitsiga scenografi och kostymer. Långa plastremsor dras kors och tvärs genom scenrummet, geometriska former i en 1960-tals palett går igen i kostymer, som har enstaka attribut som pekar tillbaka till Romarriket. Caesars tron är som en domarställning till en tennismatch och som också kan tjäna som fängelsebur. Det är snyggt och har kanske inspirerats av de klara färger som en gång ska ha prytt de romerska skulpturerna.

Pompejus huvud slipper den unga publiken, det är här utbytt mot skolgårdens ikoniska fotboll som efter att ha knyckts från Sesto snabbt blir nedsmutsad av lite röd lera; den som följt skolans historieundervisning ser blod. I rask följd och tack vare enstaka dialoger och god artikulation hos solisterna utvecklas historien, där möjligtvis kyssen mellan Cleo och Caesar kommer lite väl raskt, liksom slutet – ”alla ska vara med och bestämma” – är lite väl banalt efter den trots allt hårda maktkampen (som dessutom visar sig vara en mardröm hos Sesto).

Musikaliskt är det välsjunget. Den lilla ensemblen under Mattias Böhms ledning spelar med närvaro och känsla (musikernas namn förblir dolda, eftersom programblad saknas, marknadsavdelningens oinskränkta makt?).

Sofie Asplunds Cleo har en varm och samlad sopran, Désirée Baraula Massaris Sesto (som i denna version måste betraktas som huvudrollen) har gott bett i rösten och god scennärvaro. Tolomeo, Lovisa Huledal, sjunger med en lätt aggressivitet som passar rollen. God auktoritet finns hos den något mer försiktige barytonen Mikael Horned (Akillas och i en drömvision Sestos far Pompejus). Lagom sceniskt slängig är Erika Tordéus Julius, men rösten är nog så stadig i denna underhållande och välspelade entimmas föreställning. Men visst är det märkligt att barockoperan än en gång förpassats till Rotundan ‒ som vore genren inte riktigt vuxen stora scenen.

Claes Wahlin