Donizetti: Linda di Chamounix
Pratt, Iervolino, Demuro, Prato, De Liso, Capitanucci, Pertusi, Garés. Orchestra e Coro del Maggio Musicale Fiorentino/Gamba
Regi: Cesare Lievi
Dynamic 37911 [2 dvd]
Bellini: Bianca e Fernando
Jicia, Misseri, Ulivieri, Cacciamani, Parodi, Belfiore, Vichi, Mannarino. Orchestra e Coro dell’Opera Carlo Felice Genova/Renzetti
Regi: Hugo de Ana
Dynamic 37954 [1 dvd]
Bellini: I Capuleti e i Montecchi
Pratt, Ganassi, Mukeria, Amoretti, Dall’Amico. Orchestra e Coro del Teatro La Fenice/Meir Wellber
Regi: Arnaud Bernard
Scenografi: Alessandro Camera
Naxos 2110730 [1 dvd]
Distr: Naxos
Gaetano Donizettis Linda di Chamounix är i sanning en opera som har allt. Linda är en dygdig hjältinna som oskyldigt tas för en fallen kvinna, likt Violetta i La traviata. Hon blir vansinnig som Lucia di Lammermoor och Ophelia i Thomas Hamlet. Linda genomgår en lyckosam terapi i form av en välkänd sång likt den i Puritanerna. Hon har en sträng men egentligen kärleksfull baryton-pappa som ställer till det för henne – som i nästan samtliga Verdioperor.
Efter en fiaskoartad urpremiär i Wien 1842 kom verket snart att bli en av Donizettis mest spelade operor. Jämfört med de flesta övriga av hans 70-talet operaalster hävdade den sig mycket väl även under bel cantooperans istid. I Italien kom verket att stå på repertoaren ända fram till andra världskriget. Under Donizettirenässansen på 1950- och 60-talen får Linda stå tillbaka för mästarens nyupptäckta operor om engelska drottningar, men hennes kvintilerande i arian ”O luce di quest’anima” kommer i många varianter (bäst av Beverly Sills) än i dag. Den är ett måste i koloraturduktiga sopraners cv.
Som ett av de sista exemplen på den utrotningshotade operagenren semiseria har Linda di Chamounix en intressant story ur både klass- och kvinnoperspektiv. Med rätt regissör hade denna uppsättning kunnat bli en föreställning som visade på 1800-talets konfrontation mellan de olika stånden med mer påtagligt kvinnoförtryck och de härskande klassernas maktutövning, vilket inom operakonsten får sitt tydliga utslag just i semiserian.
I Linda di Chamounix finns en hel del som en någorlunda vaken regissör skulle kunna ta fasta på vilket Cesare Lievi inte gör. Uppsättningen är konventionell med utnötta sceniska schabloner. Att den ändå räddas till ett acceptabelt dramatiskt liv är helt sångarnas förtjänst.
Jessica Pratts briljanta, glasklara virtuoseri har fördjupats med värme och innerlighet. Någon hjälp har hon inte av regissören, fast hon lyckas ändå levandegöra Linda. Det här är en av denna stjärnsoprans mest övertygande prestationer. Med välsjungna och livsfarliga höjdtoner briljerar också Francesco Demuro som Lindas älskande Carlo. Vittorio Prato är en välklingande om än något skvalpig baryton. Utmärkt är också mezzon Teresa Iervolino som pojken Pierotto, som har operans mest gripande folkviseartade melodier på sin lott. Veteranen Michele Pertusi ger tillbörlig baspondus åt prefekten och likaså Fabio Capitanucci som markisen. Dirigenten Michele Gamba lyckas engagera Maggio Musicale Fiorentinos orkester – förutom blåsarna dystert försedda med svarta coronamunskydd – till ett vitalt och spänstigt orkesterspel.
Bianca e Fernando
När Bianca e Fernando hördes första gången på San Carloteatern i Neapel 1826 – då som Bianca e Gernando – var Vincenzo Bellini ännu en okänd kämpande kompositör. När den reviderade versionen hade premiär i Genua två senare hade Bellinis berömmelse överträffat samtliga hans äldre, mer renommerade kollegers verk. Orsaken var inte Bianca e Fernando utan Bellinis tredje opera Il Pirata, som mellan de båda Bianca-versionerna hade haft sin triumfartade urpremiär på La Scala i Milano.
Scenograf-regissören Hugo de Ana ‒ känd för sina monumentalt förstorade scenografier med arkitektoniska element och klassiska skulpturer ‒ ger en helt självständig scenisk dimension utan förankring i den egentliga handlingen. En enorm halvsfär dominerar scenbilden, och cirkeln varieras scenografiskt på olika sätt genom spelet. Sångarnas sceniska aktion med exakta koreografiska rörelsemönster berättar samtidigt en egen historia.
Handlingen är förlagd till Agrigento på Sicilien, där Filippo orättmätigt störtat och fängslat kungen Carlo samt landsförvisat Carlos son Fernando. Den rättmätiga regenten är nu Carlos dotter Bianca, änka med en liten son som tror att fadern är död, och hon ska gifta sig med Filippo. Stycket handlar om Fernandos återkomst till Sicilien, befriandet av fadern och förhindrandet av giftermålet mellan Bianca och den hatade usurpatorn Filippo.
Bianca e Fernando var invigningsoperan 1828 för Genuas nya operahus Teatro Carlo Felice. Bianca e Fernando, som är en något omarbetad version av Bellinis andra opera Bianca e Gernando, visar sig inte vara det opersonliga, konventionella ungdomsverk som man kunde förmoda. Visst finns här konventionella transportsträckor, men dessa leder ofta till förvånansvärt mogna och dramatiska nummer. Biancas stora aria ”Sorgi o padre” är första exemplet på Bellinis typiskt långspunna oändliga melodi, utmärkt och intensivt framförd av Salome Jicia.
Bellini hade i båda versionerna tillgång till sångarlag ur eliten, man kan bara nämna att Fernandos parti skrevs för Rubini, vars höjdtoner en bit över höga C gjorde honom till operahistoriens förste stjärntenor, ett faktum som har triggat vår tids tenorer inte sällan med katastrofala resultat. Giorgio Misseri svingar sig med dödsförakt ända upp till ess, vilket framkallar välförtjänta applåder. Nobelt och praktfullt klingar också Nicola Ulivieris bas, även om han har vissa svårigheter i de för en bas alltför snabba koloraturerna. Dirigentveteranen Donato Renzetti leder säkert och effektivt utan åthävor.
I Capuleti e i Montecchi
Bellinis Romeo och Julia-opera ligger långt ifrån den ursprungliga shakespeareska förlagan. När operan börjar är de ungas kärleksrelation redan etablerad, många roller är strukna och intrigen har reducerats till en relativt konventionell melodram. Detta hindrade inte att det blev en av Bellinis mest populära operor. Den hörde länge till standardrepertoaren där romantikens primadonnor uppträdde i kärleksparets båda roller. Romeo var ju enligt tidens sed skriven för vad vi i dag betecknar som mezzosopran.
I våra dagar har I Capuleti e i Montecchi blivit en av Bellinis mest spelade verk, endast överträffad av Norma och Sömngångerskan. Bellinis smäktande sånglinjer är ett idealt uttryck för de ungas vibrerande erotiska längtan. I den här dvd:n från Teatro La Fenice i Venedig, där operan också hade sin urpremiär 1830, sjuder det av hetsigt känslouttryck både sångligt och sceniskt, även om regin av Arnaud Bernard inte är mer än ett väl fungerande konventionellt hantverk. Alessandro Cameras scenbild blandar metateatrala inslag i form av bakvända scenattiraljer med sönderslagna monumentalmålningar. Kostymerna av Carla Ricotti är mestadels i effektfullt rött som tillhör Shakespeares tid.
Men det är i det sångliga som uppsättningen lever. Det slår gnistor i den febriga passion som Jessica Pratt och Sonia Ganassi utvecklar. Det blir trovärdigt och gripande och naturligtvis på högsta nivå som sig bör med dessa två bel cantostjärnor. Bra med säkra, krigiska höjdtoner är också Shalva Mukeria som Tebaldo (Tybalt) samt basarna Rubén Amoretti som Capellio (Capulet) och Luca Dall’Amico som Lorenzo (Lawrence). De kompletterar väl i denna Romeo och Julia-version, reducerad till endast fem roller. Dirigenten Omer Meir Wellber bidrar stort till uppsättningens höga musikaliska nivå.
Erik Graune