Machaidze, Kristóf, Pretti, Salas, Sebestyén, Pertusi. Chor des Bayerischen Rundfunks, Münchner Rundfunkorchester/Repušić
BR Klassik 900351 [2 CD]
Distr: Naxos
Bayerska radion fortsätter att ge ut tidiga Verdioperor på sitt eget märke. Efter Luisa Miller, I due Foscari och Attila är det nu dags för I Lombardi, samtliga under Ivan Repušićs energiska och stilsäkra ledning i spetsen för Münchens välklingande radioorkester. I Lombardi är Verdis fjärde opera och kom 1843, året efter genombrottet med Nabucco. Samme librettist, Temistocle Solera, hade levererat en sedvanligt blodfull och mustig text, men låt oss inte fördjupa oss i handlingen. Den utspelas under korstågen på 1100-talet i Jerusalem och Palestina, där stridigheterna som bekant aldrig tycks ta slut. Sopran och tenor älskar varandra. Bas älskar sopran och gör elaka saker. Ja, ni fattar.
Det originella i denna fyraktsopera är att tenoren först tros vara död, sedan dör på riktigt och till sist hemsöker sopranen i hennes drömmar. Samt att basen gör stygga saker enbart i första akten medan han lever som eremit i de tre sista akterna. Det ger i vilket fall Verdi förevändningar för en fantastisk musik och redan här är han ytterligare ett stycke på väg i förfining och karakterisering efter Nabucco. Sångpartierna är tacksamma men krävande, melodierna tycks aldrig sina och körerna är braskande. Ariorna går från inåtvända kantilenor till ursinniga cabalettor. I andra akten får Verdi till och med till litet exotiska färger då sopranen hålls fången i ett harem. En utsökt tersett avslutar den tredje akten då tenoren dör på riktigt och en obligat violin har att leverera närmast en halv violinkonsert.
Fyra år senare bearbetades verket för Paris under titeln Jérusalem där texten – som alltid i franska operor – fick en säkrare dramaturgi. Men musiken är i stort sett densamma, om än inte alltid i samma ordning. Frågan är om inte den versionen är mer värd att spelas, och den har också kommit att sättas upp mer på de europeiska scenerna. I Sverige har ingen av operorna spelats, förutom I Lombardi på ett italienskt gästspel under ledning av Jacopo Foroni på Kungliga Operan då verket var nytt.
I ännu högre grad än i Nabucco vilar verket på de tre huvudrollerna, som är synnerligen krävande, speciellt sopranen och basen medan tenoren kommer lindrigare undan. Tyvärr räcker inte Nino Machaidze till för den enorma rollen som Giselda. Denna fina lyriska koloratursopran tycks ha velat bredda rösten genom detta parti, men det har hon knappast stamina för vid dessa konsertanta liveframföranden. Från och med andra akten klingar rösten allt tröttare, ibland i underkant och i de värsta koloraturutbrotten tvingas hon gå på fälgarna ordentligt. Visserligen är inte detta parti lika tufft som Abigaille i Nabucco, men det är mycket långt. Synd, för Machaidze har i grunden ett väldigt fint röstmaterial – hoppas hon återgår till mer lyriska roller.
Bäst lyckas tenorerna – Piero Pretti som Giseldas älskade Oronte med frisk och fin timbre samt Galeano Salas med kraft som hennes aggressive far Arvino (för en gångs skull en arg far som tenorroll!). Nestorn på inspelningen är den italienske basen Michele Pertusi, men även han låter litet trött och sliten som Pagano/Eremiten, vilket gör att denna inspelning knappast kan ses som ett förstahandsalternativ för den som inte har I Lombardi sedan tidigare.
Det kan tyckas orättvist att jämföra med studioinspelningar, men såväl Cristina Deutekom, Plácido Domingo och Ruggero Raimondi under Lamberto Gardelli på Philips som June Anderson, Luciano Pavarotti och Samuel Ramey under James Levine på Decca bjuder på betydligt mer vokal spets. Behållningen på den här inspelningen är i stället det fina orkesterspelet under Repušićs intensiva och sångarvänliga ledning, den anonyme soloviolinisten samt den fräscht välklingande radiokören.
För den som i stället vill bekanta sig med Jérusalem finns en radioutsändning från 1975 (utgiven på cd 2004) med Katia Ricciarelli och José Carreras under dirigenten Gianandrea Gavazzeni. Fabio Luisi spelade in hela verket för Decca 1998. Där är det den för en tid sedan Stockholmsbekanta Marina Mescheriakova som utför sopranrollen med stora marginaler.
Göran Gademan