O’Neill, Hoare, Volle, Nigl, Selig, Kontora, Romberger, Kampe.
Symphonie-Orchester des Bayerischen Rundfunks/Rattle
BR Klassik 900211 [3 cd]
Distr: Naxos
Valkyrian, andra delen av Simon Rattles inspelning av Richard Wagners Nibelungens ring med Bayerska radions symfoniorkester, kom för nästan fyra år sedan. Denna Ring har spelats in vid konsertanta framföranden i München, varför det blev ett pandemibetingat uppehåll innan det kunde bli dags för nästa del, Siegfried. Det är väl antagligen också därför som ingen av solisterna i Valkyrian återfinns i Siegfried. Iréne Theorins Brünnhilde ersätts av Anja Kampe, James Rutherfords Wotan av Michael Volle, och även i Alberichs, Erdas och Fafners partier är det andra sångare än i Rhenguldet.
Men Simon Rattle är densamme. Jag var ganska kluven efter Rhenguldet och Valkyrian och är det även efter Siegfried. Egentligen finns inget att anföra mot den skicklige Rattle som gör allt rätt och följer partituret föredömligt noga. Men den musikdramatiska nerven saknas. Det räcker inte med att alla toner sitter där de ska, det behövs ett starkare temperament för att levandegöra den enorma uttryckspotentialen i Wagners musik. Bayerska radions symfoniorkester är ingen operaorkester till vardags, men det är ändå en fullkomligt operakapabel orkester, som medverkade redan i Bernard Haitinks Ringen-inspelning. Bristen på dramatiskt liv ligger avgjort främst hos dirigenten.
I den nyligen publicerade omröstningen bland femtio operakritiker i tidskriften Opernwelt utnämndes Michael Volle till ”Sänger des Jahres” främst för sina insatser som Wotan. Att Volle var värd den utmärkelsen framgår också av hans Vandrare i den här inspelningen. Bättre Vandrare är svårt att föreställa sig, avspänd med full klang i alla lägen och med en naturlig vokal auktoritet som aldrig behöver understrykas.
Simon O’Neill var Siegfried även i Jaap van Zweedens Hongkong-baserade Ring, och han är trygg i sitt fruktade mammutparti. Rösten har dock en viss tendens att klinga mer som en gnällig Mime än som en viril ung kämpe med kapacitet att besegra såväl drakar, gudaspjut, som förtärande eld. Det verkar nästan som att han faktiskt kunde vara son till Peter Hoares Mime.
Anja Kampes sopran är mer ”jugendlich” än dramatisk, och jag har sett henne som en lysande Sieglinde. Visst klarar hon också Brünnhildes svåra parti här i Siegfried med glans – inte minst är hennes diktion föredömlig – men riktigt bekvämt ligger det inte för henne.
Jag gladde mig mycket åt Michael Volles insatser, men det är tveksamt om jag kommer att återvända till den här inspelningen.
Lennart Bromander