Titus på Det Kongelige Teater

Under uvertyren till Jetske Mijnssens version av Mozarts Titus på Köpenhamnsoperans stora scen ser vi ett kompisgäng, Vitellia, Titus, Sextus och några till, roa sig på ungdomligt jämnställd nivå. Relationerna förändras fatalt när Titus plötsligt hamnar i en enväldig maktposition. Han ses dumpa sin käresta Berenice (som ju annars endast omtalas i operan), och hans vänner hamnar i ett laddat och mycket oklart förhållande till den med ens så mäktige unge mannen.

Scenen är neutral och renskalad, personerna är mestadels klädda i svarta byxor och vita skjortor, dramat är koncentrerat på den mycket ömtåliga psykologin inom det gamla kompisgänget. Mijnssens regissörsgrepp påminner inte så litet om hur Christof Loy ofta går till väga (till exempel i Così fan tutte), och det är ingen dålig förebild. Hon har också valt att stryka det mesta av recitativen, som ju inte Mozart hann skriva själv, vilket bara är ett plus. 

Det är en dramatiskt tät föreställning, som får en litet oväntad men inte ologisk avslutning. Under slutkören, där Titus mildhet prisas, griper Titus en pistol och siktar till allas förfäran runt omkring sig. När alla flyr riktar han den mot sin egen tinning varvid ridån faller. Inget skott hörs dock. Sedan det visat sig att till och med hans närmaste vänner är beredda att svika honom drabbas Titus av den förtvivlade insikten att han inte längre kan lita på någon; det hjälper inte hur ädelt förlåtande han handlar. Hans enväldiga position går inte att förena med vänskap.

Musikaliskt presenterar Köpenhamnsoperan en Titus i världsklass. Det Kongelige Kapel under iranske Hossein Pishkar spelar med rytmisk skärpa, och fraseringen är distinkt. I titelrollen har den litauiske tenoren Edgaras Montvidas påtagligt tagit till sig regissörens syn på dramat och gestaltar skickligt en utveckling hos Titusgestalten som man inte är van att se. Och hans mjukt böjliga men kraftfullt spänstiga tenor klingar suveränt. Elisabeth Jansson får utveckla sin praktfullt fylliga mezzo med briljans och lidelse som Sextus. Briljans och lidelse kännetecknar också Mojca Erdmanns Vitellia. Erdmann har alltid haft en fantastiskt vacker höjd men har påtagligt breddat rösten neråt och uppvisar en bländande expansionskraft i sina två stora och svåra arior. 

Servilia är bara en rätt obetydlig roll med en enda liten men mycket vacker aria. I Mijnssens version blir dock Servilia uppvärderad. Hon är ju den enda som uppträder ärligt och uppriktigt mot Titus, något han visar största tacksamhet för. Servilia görs sällsynt fint av den amerikanska sopranen Emily Pogorelc, och jag undrar om jag någonsin hört den där lilla pärlan till aria så vackert sjungen. En annan amerikansk sångerska, Angela Brower, gör också en helgjuten insats som Annius.

Elisabeth Linton kunde inte ha fått en bättre start på sin andra säsong som operachef på Det Kongelige än den här Titus-premiären.

Lennart Bromander