Frun gladde sig som ett barn inför Kungliga Operans 250-årsgala. Tänk att det redan är femtio år sedan hon som fröken såg Werles Tintomara på tv och lyckligt öppnade Kungliga Operan 200 år–Jubelboken som julklapp! Hon minns det som i går, och nu hade hon trappat upp sina förväntningar, bland annat genom att titta in i Tor Cedermans vackra modell av det gustavianska operahuset nedanför parkettrappan. Självklart hade Frun inte väntat sig att bli bjuden, men en vän från kändisvärlden tog med henne på sin biljett och Frun visste inte till sig av lycka. Hon köpte en ny klänning och tog fram de bästa juvelerna ur bankfacket. Bäst att klä upp sig när även kungafamiljen infinner sig, tänkte Frun.
Väl framme blev Frun bryskt avsliten sina ytterkläder och inputtad tillsammans med sin kändisvän till sex fotografer, som på rad var och en skrek när det var deras tur att plåta. Frun försökte le och se så tjusig ut som det bara gick. På väg upp såg hon sig om och det var verkligen kändistätt, åtminstone med Svensk Damtidningsmått. I salongen såg hon bland andra Tomas Ledin, Eva Attling & Eva Dahlgren, Jonas Gardell och Sissela Kyle. Samt poprecensenten Per Sinding-Larsen från tv:s Kulturnyheter.
Det var ju inte bara institutionen Kungliga Operan som skulle firas, utan hela den svenska operakonsten då den första operan på svenska, Uttinis Thetis och Pelée, uruppfördes just den 18 januari 1773 i Bollhuset. Och visst inleddes galan med två nummer ur detta verk. Men sedan gick det fort. I rekordfart fick man genast se hur det gustavianska operahuset revs och ersattes av ”cigarrlådorna” 1898 och vips var man inne i nutid. Den stolta Wagnertraditionen representerades på sex minuter av att Nina Stemme sjöng Kundrys ”Ich sah das Kind” ur Parsifal. Men bäst tyckte nog Frun om tenoren Daniel Frank, som förutom den obligatoriska Maskeradbalen sjöng en aria ur Korngolds Kathrin, som uruppförts på Kungliga Operan i början av andra världskriget, något huset verkligen kan vara stolt över.
Även operabaletten gjorde mycket väl ifrån sig i kreationer av George Balanchine och Alexander Ekman. Men vad Ofelias vansinnesaria ur Thomas Hamlet hade där att göra förstår inte Frun, hur fint Hanna Husáhr än sjöng. Det verket har ju aldrig spelats på Kungliga Operan, och knappt har Christina Nilsson sjungit där heller. För övrigt bestod programmet mycket av avsnitt ur nyskrivna verk uruppförda de allra senaste åren.
I pausen spanade Frun efter olika operapersonligheter, men såg inte många. Hon stod i en lång kö till champagnen, men väl framme fick hon veta att den skulle serveras efteråt. Då fick man mycket riktigt ett glas, samt en liten pappkartong fylld av en kokt potatis och couscous, som man fick sleva i sig med en plastgaffel. På väg ner för trappan fick man en tygpåse med sig hem, innehållande två enormt stora häften med jättelika bilder men ingen text. Samt en rulle som visade sig innehålla en affisch. Jaha, det var det, tänkte Frun och funderade på väg hem över att den enda operaartist hon sett i salongen var Loa Falkman. De följande dagarna visade det sig att inga sådana heller hade bjudits. Inte sångare som burit repertoaren på sina axlar under decennier som Lena Nordin, Ingrid Tobiasson, MariAnne Häggander eller Lars Cleveman, ingen dirigent som Leif Segerstam, ingen kompositör som betytt mycket för huset som Hans Gefors eller Daniel Börtz.
Frun minns ett av Metropolitans stora jubileer då man bjudit in de allra äldsta operastjärnorna som satt uppe på scenen vid ett tillfälle. Tänk om man bjudit in dem som faktiskt fortfarande lever av den berömda 50-talsgenerationen? Busk Margit Jonsson, Ragnar Ulfung, Barbro Ericson, Bo Lundborg och Margot Rödin är väl i princip alla över 90 år men fortfarande vitala, har Frun förstått. Och de flesta av dem har stått på denna scen långt mer än 1 000 föreställningar. Men de fick tydligen stryka på foten för de ovan nämnda popstjärnorna. Ingen skugga över dessa kändisar, de infann sig artigt och nyfiket, men Frun undrar om man verkligen förstått vad det är man firar, när det tycktes som Micael Bindefeld stod för gästlistan.
Ännu värre blev det när hon fick veta att inte ens de nuvarande fast anställda solisterna var inbjudna, förutom de två som medverkade, och inte ens till festen efteråt för att fira sin egen arbetsplats. Frun tröstade sig med att läsa förre chefsdramaturgen Stefan Johanssons ytterst kärnfulla och välskrivna krönika över de 250 åren i programbladet. Men när hon fick höra att inte ens han blivit bjuden, blev hon uppriktigt ledsen. Och inte blev hon gladare av att det enda som det hittills stått om evenemanget i Svensk Damtidning gällde kronprinsessan Victorias klänning.