Vestalen med Kamraterna på Teater Tribunalen

Gaspare Spontinis Vestalen hade urpremiär i Paris 1807 och för tvåhundra år sedan följde Sverigepremiären på Kungliga Operan. Senaste gången operan gavs var 1839, då med Jenny Lind som Julia. Den fria operagruppen Kamraterna överraskar alltid när det gäller aparta repertoarval av operor som oförtjänt fallit ur vårt medvetande. Mer om bakgrunden till Vestalen och om Spontini kan läsas i Erik Graunes krönika. 

I Vestalen har Julia och krigshjälten Licinius förälskat sig i varandra. När han nu återvänder efter fem års krigande finner han att hans älskade har blivit Vestas prästinna. När hon genom sin förälskelse med Licinius bryter sitt kyskhetslöfte slocknar den eviga eldslågan och hon döms till att bli levande begravd. Men gudinnan blidkas, en blixt slår ner och lågan tänds åter. Kärleken segrar.

På Teater Tribunalens källarscen domineras scenrummet av röda cirkelformade spelplattor och röda pelare. Här möts dåtid och nutid, antika referenser och fem tv-apparater, där översteprästen Pontifex Maximus (skådespelaren och Norrlandsoperans chef Dan Turdén) övervakar, talar och dömer. Även i kostymerna blandas tidsmarkörer, från romerska hjälmar och harneskar till moderna militärbyxor och kängor. Den nya svenska textöver- sättningen och bearbetningen går fram för det mesta genom sångarnas tydliga artikulation.

Tidigare huserade Kamraterna i Årsta Folkets Hus Teater, som numera ingår i Riksteaterns regi, och vars akustik är betydligt mer gynnsam än Teater Tribunalens stenväggar, som gör att ljudåtergivningen blir en aning skarp. Det känns som sångarna får ligga på och det är därför svårt att avgöra den vokala nivån.

Lidelsefullt är utspelet bland sångarna i Aurelia Le Huches regi. Wiktor Sundqvist (Licinius) är en hetsporre och hans tenor har utvecklats genom åren. Här visar han prov på både uthållighet och fin tenorglans. Han sekunderas av vapendragaren Cinna och Pär Lindskog utför sitt parti med fonder av erfarenhet. Likaså Susanna Sterns matronelika översteprästinna Vestalis Maxima. Det är egentligen ett mezzoparti, vilket gör att Stern inte får glänsa så mycket. Det får däremot Elsa Ridderstedt som Julia. Inte minst i andra aktens stora aria med obligat hornsolo.

Nämnas bör det ambitiöst och förnämligt utarbetade lilla gratis programhäftet där också de tre köravsnitten med utskrivna noter och text återges som publiken förväntas sjunga med i.

Det skulle vara välbehövligt om våra svenska operahus gick lite utanför allfarvägarna och spelade något av t.ex. Spontini. Och inte som våra tre största operainstitutioner i höst i nämnd ordning, Malmö, Göteborg och Stockholm, alla tre sätter upp Don Giovanni igen.