Mästersångarna i Nürnberg på Deutsche Oper, Berlin

I den nya uppsättningen av Richard Wagners Mästersångarna i Nürnberg på Deutsche Oper i Berlin befinner vi oss på en privat musikhögskola, ägare Veit Pogner. Han har nu tänkt överlämna sitt konservatorium till det allmänna, men för att han inte ska förlora inflytandet helt och hållet ställer han som villkor att den nye direktören måste äkta hans dotter Eva. Mästarna är förstås skolans lärare, lärpojkarna (och lärflickorna) eleverna, och Hans Sachs ett slags musikterapeut men också lärare i slagverk med trumpinnar som genomgående insignier. För regi och scenografi står den beprövade trion Jossi Wieler, Sergio Morabito och Anna Viebrock, där scenografin påtagligt bär Viebrocks prägel: en till hälften gammaldags ekboaserad konservatorieinteriör, medan den andra hälften med Hans Sachs tjänsterum är av ett kontrasterande modernare slag.

Så långt så gott, men det brukar alltid finnas hakar med sådana här koncept, och det faktum att Hans Sachs är skomakare har ju en väsentlig roll i handlingen. Det medför problem för de tre regissörerna. I andra akten är det tänkt att vi ska se Sachs laga Beckmessers skor och samtidigt anmärka på hans sång via hammarslag. Här saknar Sachs skomakarattiraljer, och i stället vräker han ut en säck med färgglada plastskor. Alla elever springer om varandra, kastande skor hit och dit och till slut blir det slagsmål. Ingen som inte känner Mästersångarna sedan tidigare kan förstå vad som pågår. 

Ännu konstigare blir det i sista akten, där i operans kanske charmfullaste scen Sachs försöker rätta till Evas skor, samtidigt som hon bara har ögon för Walther. Här är Eva hela tiden barfota! Hela denna fina scen blir på så vis fullkomligt obegriplig. Varför denna nonchalans?

Mer intressant är de tre regissörernas sätt att bemästra den famösa slutscenen med Sachs hyllning till det som är tyskt och äkta, men som kan hotas av otäck utländsk påverkan. Det är en predikan för Walther, så att han ska förstå hur fint det är att vara mästersångare. Så går det inte till den här gången. Eva har tidigare visat sig vara en aktiv och självständig ung dam, som närapå förför Sachs på ett mycket resolut vis i andra akten. Nu rycker hon helt enkelt tag i den tvehågsne Walther och drar iväg med honom, varför Sachs får hålla sitt demagogiska tal för det lättrörliga folket, som jublande hyllar hans tirader, medan mästarna närmast ser chockerade ut. Hans Sachs, som dittills verkat vara en trivsamt jovialisk karl, förvandlas plötsligt till en dubiös folkuppviglare. Ett alls inte oävet sätt att tackla det så besvärliga och i chauvinistiska sammanhang grymt missbrukade slutet av Wagners opera.

Johan Reuter är sedan mer än tjugo år en stöttepelare på Köpenhamnsoperan men också mycket internationellt verksam. Nu gör han rolldebut i en av repertoarens mest anspråksfulla partier, Hans Sachs. Reuter har också precis det rätta basbarytonala röstläget för Sachs parti. Han har lätt för det joviala och utstrålar vokal trygghet, även om han begripligt nog börjar låta trött på slutet i denna mastodontroll.

En annan som gör sin rolldebut är den amerikanska sopranen Heidi Stober, som alltså får spela ut på ett helt annat vis än de flesta mer sedesamt passiva Evor. Och det gör hon med härligt spelhumör, intar friskt scenen och sjunger ut med lyster och spänst. En sällsynt charmfull Eva. Mer erfaren är Klaus Florian Vogt som Walther von Stolzing, en roll som han i stort sett äger på de stora scenerna sedan snart två decennier. Och inte undra på det, ingen kan väl intonera ”Morgenlich” vackrare. Men han behöver en aktivare regi för att riktigt komma igång på scenen. Här bleknar han litet bredvid denna alerta Eva trots att han sjunger så till den grad vackert.

Albert Pesendorfer har det rätta trygga basdjupet som Pogner, medan Philipp Jekal är en rätt ointressant Beckmesser. Den utmärkte taiwanesen Ya-Chung Huang har som David en ny uppgift vid de olika skrånas intåg i slutscenen. Intåget är gestaltat som ett slags mardröm i Davids huvud, djärvt, oväntat och suggestivt.

Markus Stenz, och inte som aviserats operans chefsdirigent Donald Runnicles, leder premiären. Och även om det vore ofint att anmärka på orkesterns sobra spel, så noterar jag att Berlins bästa Wagnerspel hittar man snarare på Staatsoper och med  Daniel Barenboims fenomenala Staatskapelle.

Lennart Bromander