Ralf Långbacka 1932–2022

4 aug 2022

Den finlandssvenske regissören och manusförfattaren Ralf Långbacka har avlidit fyra månader före sin 90-årsdag. Långbacka tog en filosofie kandidatexamen vid Åbo Akademi 1956. Efter studier i München och Berlin var han sedan verksam vid olika teatrar tills han 1960 blev chef för Åbo svenska teater. Efter regiuppdrag på svenska teaterscener utnämndes han 1971 till chef för finskspråkiga Åbo stadsteater. Under åren 1984–87 var Långbacka konstnärlig ledare för Stadsteatern i Helsingfors. Därefter arbetade han som frilansregissör.

På Göteborgs stadsteater regisserade han flitigt på 1960- och 70-talen. Först ut var en mycket omtalad uppsättning av Tjechovs Onkel Vanja, som gavs vid ett gästspel på Dramaten. Sedan följde i Göteborg: Shakespeares Timon från Aten, Tjechovs Tre systrar och minst ett par Brechtuppsättningar som Herr Puntila och hans dräng Matti med Folke Hjort och Sven Wollter samt Heliga Johanna från slakthusen med Viveka Seldahl i titelrollen.

Tyvärr var jag för ung för att ha kunnat uppleva de här iscensättningarna. Men jag minns tydligt Långbackas uppsättning av Den kaukasiska kritcirkeln 1978 med Viveka Seldahl som Grusche och Ingvar Hirdwall som domaren Azdak. Jag såg även Shakespeares Troilus och Kressida 1981. Här minns jag hans klarsynta analys av verken och sensibla regi utan att det slog över i sentimentalitet. Det var Brecht som var Långbackas läromästare och han ville att publiken skulle se samhället genom skådespelaren …

Långbacka regisserade även opera med lika stor framgång och debuterade med Alban Bergs Wozzeck i det gamla operahuset i Helsingfors 1967. Långt senare regisserade han samma verk på Nationaloperan vid Tölöviken. Långbacka regisserade också operor som Carmen, Don Giovanni, Don Carlos och Macbeth i Helsingfors samt Verdis Otello i Tallinn och Rigoletto i Moskva. Jag såg hans Macbeth i Savonlinna 1994 med Jorma Hynninen och Cynthia Makris som det mordlystna paret.

Långbacka regisserade även Don Giovanni på Kungliga Operan 1988. Den gången var han besviken på den undermåliga scentekniken. Meningen var att han skulle ha satt upp hela Nibelungens ring men av det blev det bara en tummetott, Rhenguldet 1997, innan projektet lades ner. Det var synd, för hans Rhenguld väckte nyfikenhet på hur fortsättningen skulle bli. Som en av ytterst få – om ens någon – Ring-uppsättningar hade han där i sin teatrala lek åtskilliga referenser till det genuint fornnordiska.

Flera av hans böcker är levande teaterhistoria i form av lärorika och personliga texter om inte minst Brecht och Tjechov, och det är även i högsta grad hans tre memoarvolymer.

Sören Tranberg

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This