In Memoriam

Maria Ewing 1950–2022

Maria Ewing. Foto: Christian Steiner.

Den amerikanska operasångerskan Maria Ewing har avlidit i sin födelsestad Detroit, 71 år gammal. Utbildad i New York, ständigt i gränslandet mellan mezzo och sopran blev hon världsberömd redan som 26-åring, då hon debuterade som Cherubin i Figaros bröllop på Metropolitan och kreerade samma roll i Jean-Pierre Ponnelles legendariska film med Karl Böhm som dirigent och tidens ledande Mozartsångare i övriga roller. Redan där utmärkte hon sig som en exceptionell skådespelare och artist utöver det vanliga. Med sin spensliga gestalt i Cherubins nervösa fantasier tog hon världen med storm, men hon skulle erövra än mer komplexa rollfigurer.

Hennes Europadebut kom kort därpå, på La Scala i Milano som Mélisande vilket skulle bli en av hennes signaturroller, bland annat i en legendarisk inspelning under Claudio Abbado på Deutsche Grammophon. Mellan 1982 och 1990 var hon gift med regissören Sir Peter Hall, och han skulle komma att regissera några av hennes största triumfer: titelrollen i Salome på Covent Garden i London, även sänd i SVT, och som Carmen på Metropolitan (dvd). Det hudnära och trovärdiga porträttet av den tonåriga mansslukerskan gick knappt att värja sig emot, naturligtvis inte heller Carmens förförelsekonster. Med Hall fick hon dottern Rebecca Hall, numera framgångsrik skådespelerska och filmregissör.

Möjligen tog Ewing väl stora vokala risker för att ikläda sig några av de mest dramatiska sopranrollerna, men med tanke på hennes starka artistiska potential var det rätt tänkt – publiken fick full utdelning. På DG har hon också spelat in Katerina i Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk under Myung Whun-Chung, och några av hennes övriga roller var Charlotte i Werther, Dorabella i Così fan tutte, Poppea och Marie i Wozzeck.

Själv kommer jag aldrig att glömma henne som Marguerite vid en konsert av Berlioz Fausts fördömelse på Concertgebouw i Amsterdam vid mitten av 80-talet. När hon med sin sköra gestalt kommunicerade till den bakersta bänkraden och förmedlade Margaretas utsatthet i ”D’amour l’ardente flamme” var det som att man kunde ta på luften där emellan. Under det långa inåtvända efterspelet grät såväl hon som publiken. En sann förtrollerska har gått ur tiden.

Göran Gademan

Fler In Memoriam från OPERA