Il colore fa la regina på Vadstena-Akademien (recension)

13 jul 2022

POLLAROLO: IL COLORE FA LA REGINA eller MASKERAD KÄRLEK

Vadstena-Akademien, Gamla Teatern

Under barocken producerades operor under ungefär samma villkor som dagens filmindustri. Mycket pengar, kort livslängd och föga ära för upphovsmännen. Dagens filmstjärnor motsvarar barockoperans soliststjärnor. Kastrater som Farinelli var den som fick jubel, ära och lusidorer.

Det finns pärlor bland de arkiv som överlevt tiden. Sedan flera decennier tillbaka har en rad operakompositörer återuppväckts efter seklers sömn och mötts av nyvaket intresse hos den kontinentala publiken. I Sverige tycks de stora institutionerna nöja sig med vad man kallar säkra kort: det långa 1800-talets knippe kompositörer Wagner, Verdi, Puccini och några till är de som antas bära verksamheten.

I stället är det om somrarna, utanför de stora institutionerna, som det händer. Confidencen har en månadslång festival där Joseph Martin Kraus Proserpin ges, Vadstena-Akademien ger två produktioner, Missy Mazzolis Breaking the Waves och Carlo Francesco Pollarolos Il colore fa la regina, medan Drottningholmsteatern endast ger en produktion. Ur led är tiden. Men det är dessa sommarproduktioner som kan vrida den rätt, bort från det långa 1800-talet. Och några av de vridmoment som krävs framgår av Holger Schmitt-Hallenbergs pedagogiskt föredömliga artikel i programhäftet.

Vadstena-Akademiens första produktion är en inte sedan år 1700 i Venedig framförd opera, Carlo Francesco Pollarolos Il colore fa la regina (ungefär Hudfärgen avgör drottningen), som har för tiden typiska ingredienser, exotism, kärleksintriger och tronföljdssäkring. Pollarolo verkade på en plats och i en tid när handelsresor till exotiska platser sedan ett sekel tillbaka hade vidgat vyerna och därmed gemene mans intresse för vad som fanns bortom den kända horisonten. Men vad som där skymtade skymdes av rykten och myter.

I Il colore fa la regina får Ganges flyta på fel plats, kineser begåvas med möjligheten att ändra hudfärg och slavhandel är något alldeles självklart. Regissören Clara Svärd låter det politiska fundamentet förbli just ett sådant; inga politiska pekpinnar, originalets etniska krux har ersatts med ett maskspel där ingen riktigt är vad den först visar sig som. De enda pekpinnarna är de namnskyltar som lekfullt förklarar vem som är vem och vem som egentligen älskar vem.

Om första akten kräver lite för många förklaringar (textmaskin finns ju) etableras de starkaste scenerna efter paus. Då får Adelasio till slut sin Eritrea, Gelinda sin kung Arieno och kriget ersätts av freden. Ordningen återställs och kärleksspelet går i hamn.

Musikaliskt är detta en mycket charmig historia. Korta arior med enstaka da capo, framåtdrivande recitativ och en pigg orkesterklang under Mariangiola Martellos ledning. Operan är dock, bör påpekas, nerkortat, lite över två och en halv timme mot originalpartiturets uppskattningsvis fyra timmar.

Solistinsatserna är utmärkta, även om en mer allmän bedömning är svår att göra, eftersom Vadstena Gamla Teater är så liten, kanske landets minsta (och förmodligen landets sötaste). Men Arianna Stornellos sopran är tät och ger Adelasio (en gång slav, nu inledningsvis kung) en touche av vemod, medan Gelinda, hon som skickas till hovet för att gifta sig med Adelasio och ge fred, är närmast något av en Medea. Så fort hennes drottningkrona hotas tar hon fram kniven. Lika vass är Clarice Granado Perssons sopran, som kan både bita och beklaga.

Främst bland många likar är ändå Karin Mobackes Eritrea, en karaktärsfylld sopran med svärta. Tätt följs hon av Lovisa Huledals Arieno, vars mezzosopran är som en sammetsklädd stålvajer, en röst där varje stavelse kräver uppmärksamhet.

Inget ont om övriga, även om countertenoren Danilo Pastore har en aningen vek röst och kanske hade kunnat regisseras lite mer återhållsamt vid några tillfällen. Över lag är denna uppsättning ett förmodligen unikt tillfälle att höra en opera som få andra har hört eller någonsin kommer att få höra.

Claes Wahlin

Premiär 8 juli, besökt föreställning 11 juli 2022.

Dirigent: Mariangiola Martello

Regi: Clara Svärd

Scenografi och kostym: Nina Sandström

Ljus: Marcus Philippe Gustafsson

Musikalisk edition: Holger Schmitt-Hallenberg

Solister: Arianna Stornello, Clarice Granado Persson, Hugo Paulsson Stove, Karl Söderström, Lovisa Huledal, Karin Mobacke, Danilo Pastore.

Spelas t.o.m. 16 juli. 

www.vadstenaakademien.org

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This