Harrison Birtwistle 1934–2022

21 apr 2022

Harrison Birtwistle, som avled den 18 april, föddes i trakten av Manchester och ägnade sig länge åt att spela klarinett i lokala sammanhang, innan han började studera musik mer på allvar i Manchester. Vid mitten av sextiotalet framträdde han för första gången som tonsättare i en modernistisk stil som ofta mötte motstånd hos publiken. Han anslöt sig inte till någon skola, och associationerna brukar gå åt många håll bland dem som kommenterat hans musik. Han paras ofta ihop med ett par andra brittiska tonsättare ur samma generation som Peter Maxwell Davies och Alexander Goehr. Birtwistle var heller inte främmande för elektroniska inslag i sin musik samtidigt som han tagit djupa intryck av Stravinskij.

Stort uppseende väckte hans första opera Punch and Judy, ett beställningsverk från Aldeburghfestivalen, där den uruppfördes 1968. Punch och Judy är ett klassiskt par i engelsk dockteater, och det går ofta brutalt till mellan dem, vilket Birtwistle tagit fasta på i sin opera (Punch ses först vagga sitt barn för att sedan kasta det i elden, varefter han hugger en kniv i Judy) – Benjamin Britten sägs ha gått i pausen.

Birtwistle har skrivit en hel del instrumentalmusik, men musikdramatiken kom att bli central i hans konstnärskap, oftast med klassiska, mytiska teman. I sin andra opera The Mask of Orpheus fördjupar han sig i Orfeusmyten, som han sedan återkom till i sitt sista sceniska verk, kammaroperan The Corridor från 2009. Gawain från 1990 utspelar sig i Kung Arthur-miljö, medan The Last Supper utgår från Nya Testamentet.

Birtwistles sista stora opera The Minotaur hade premiär på Covent Garden 2008 och vinklar den berömda myten inte ur Theseus synvinkel utan ur Ariadnes och även ur monstret Minotauros. Birtwistle formade monstret till en magnifik roll, som han skapade speciellt för John Tomlinson. Jag såg den uppsättningen och lär aldrig glömma denna skakande tjurhövdade gestalt som kämpade desperat med sitt grymma öde där i labyrinten.

Harrison Birtwistle blev aldrig någon folkkär tonsättare, därtill är hans tonspråk alltför kärvt, men han upphöjdes redan 1988 till knighthood och fick genom åren mängder med priser och utmärkelser, och han är utan tvekan vid sidan av Peter Maxwell Davies den ledande gestalten inom brittisk efterkrigsmodernism.

Lennart Bromander

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This