Hans Neuenfels 1941–2022

7 feb 2022

Den tyske opera- och teaterregissören Hans Neuenfels har avlidit i Berlin 80 år gammal. Han var född i Krefeld i delstaten Nordrhein-Westfalen. Han inledde sin skådespelar- och regiutbildning vid Max Reinhardt Seminar i Wien. Regidebuten ägde rum med Gert Hofmanns pjäs Der Bürgermeister på Ateliertheater am Naschmarkt i Wien 1964. Därefter kom han att arbeta vid Theater Heidelberg, Stuttgarter Staatstheater och Schauspiel Frankfurt. Neuenfels var oerhört produktiv och han satte upp många tyska pjäser av dramatiker som Bert Brecht, Peter Handke, Friedrich Schiller, Johann Wolfgang von Goethe, Georg Büchner, Frank Wedekind och Heinrich von Kleist. En mängd Shakespeareuppsättningar blev det också, men även flera grekiska antika klassiker av Sofokles och Euripides. I slutet av 1980-talet var Neuenfels chef för Freie Volksbühne i Berlin.

Hans Neuenfels spännvidd var enorm och han höll sig i ett arbetsfält mellan surrealism och psykoanalys. Därför måste August Strindbergs dramer som Fröken Julie (med hustrun Elisabeth Trissenaar i titelrollen), Spöksonaten och Dödsdansen passat honom som hand i handske. Flera Ibsenpjäser satte han också upp som Ett dockhem, Hedda Gabler och Gengångare.

År 1974 operaregidebuterade Neuenfels med Trubaduren vid operan i Nürnberg. Två år senare satte han upp Verdis Macbeth på Frankfurtoperan i en mycket omtalad produktion. Hans stora genombrott som operaregissör kom med Aida i Frankfurt 1981. Iscensättningen gav stort eko och rabalder i operavärlden. Under det inledande förspelet öppnar Radamès en lucka i golvet på sitt kontor och finner då ett kvinnohuvud och ett svärd. Det ger en bild av Radamès dilemma, klämd mellan kärlek och krig. I första aktens tempelbild stod kritiken mot krigshetsen och kyrkan i förgrunden. I andra aktens triumfscen handlade det om samhällskritik – läs imperialism och kolonialism. Det var ingången till Neuenfels Aida-uppsättning.

Allt detta inföll under Frankfurtoperans konstnärliga storhetstid på 1980-talet, där operachefen och chefsdirigenten Michael Gielen spelade en mycket stor roll liksom chefsdramaturgen Klaus Zehelein, som senare i karriären under 15 år förde fram Stuttgartoperan till ett av Tyskland ledande operahus. Samtidigt i Frankfurt verkade bland andra Ruth Berghaus, som bland annat satte upp Wagners Nibelungens ring. Hans Neuenfels regisserade även Busonis Doktor Faust och Schrekers Die Gezeichneten i Frankfurt.

På Deutsche Oper i Berlin blev det sex produktioner mellan 1982 och 2003. Fyra Verdioperor: Ödets makt, Trubaduren, Rigoletto med Ingvar Wixell och Barbara Hendricks, Nabucco (där de hebreiska fångarna var utklädda till getingar med gadd i ändan), Zimmermanns Die Soldaten och Mozarts Idomeneo. Den senare orsakade stor debatt eftersom det i epilogen framme vid scenkanten låg avhuggna huvuden föreställande Poseidon, Kristus, Mohammed och Buddha.

Flera svenska sångare har medverkat i Neuenfels produktioner. Både Katarina Dalayman (Eva Pogner) och Thomas Sunnegårdh (Walther von Stolzing) medverkade i Mästersångarna i Nürnberg 1994 och Peter Kajlinger sjöng Masetto i Don Giovanni 2002, båda i Stuttgart. Anne Bolstad gestaltade Katerina Ismajlova i Sjostakovitsj Lady Macbeth från Mtsensk på Komische Oper i Berlin 2004. Själv såg jag Neuenfels Läderlappen på Felsenreitschule vid Salzburgfestspelen 2000, där Malin Hartelius var Adèle.

Tre uruppföranden regisserade Neuenfels: Mästaren och Margarita av York Höller, som bygger på en bok av Michail Bulgakov och som sattes upp på Opéra Garnier i Paris 1989, och Adriana Hölszkys Die Wände på Theater an der Wien 1995. Det tredje uruppförandet var Miroslav Srnkas South Pole på Bayerische Staatsoper i München 2016.  Listan skulle kunna bli hur lång som helst, men jag måste också nämna Zemlinskys Der König Kandaules, som fick sin österrikiska premiär på Wiener Volksoper 1997, Enleveringen ur seraljen på Stuttgartoperan, Meyerbeers Profeten på Wiener Staatsoper med Plácido Domingo och Agnes Baltsa, Janáčeks Fallet Makropulos i Stuttgart, Fidelio i Hamburg, Othmar Schoecks Penthesilea i Basel, som blev vald till årets operauppsättning av tyska kritiker 2008, och Simone Mayrs Medea in Corinto på Bayerische Staatsoper i München.

Själv såg jag Lohengrin i Bayreuth 2010 och Così fan tutte vid Salzburgfestspelen tio år tidigare. Lohengrin utspelade sig på ett råttlaboratorium där bara de sex huvudrollerna var människor. Det var en träffsäker tolkning som övertygade genom sitt kontroversiella berättande, samtidigt som iscensättningen var fullkomligt tidlös. Den byggde på metamorfoser, förändringar, men den tog också fasta på identitetsproblem och tro- och sanningsfrågor. Scenografen Reinhard von der Thannen, som Neuenfels ofta samarbetade med, svarade för en minimalistisk scenografi.

I Così-uppsättningen var det Don Alfonso och Despina som drog i speltrådarna och Neuenfels var ju känd för att ofta låta det sceniska skeendet pågå simultant. Under Despinas eggande aria ”Una donna a quindici anni” rullades en griffeltavla in på scenen med den tyska texten ”Die Frauen müssen wissen wo der Teufel den Schwanz hat”, helt i samklang med musiken. Det här var bara ett av Hans Neuenfels många signum. Som nyskapande konstnär har han betytt mycket för inte minst kommande tyska regissörer både på teater- och operascenen. Mycket läsvärd är också Hans Neuenfels självbiografi Das Bastardbuch, som utkom 2010.

Sören Tranberg

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This