Recensioner

Fallet Makropulos på Malmö Opera

Mathias Hedegaard, Agneta Eichenholz och Thomas Volle. Foto: Emmalisa Pauly

Leoš Janáčeks operor har alltid fascinerat mig alltsedan jag såg Sverigepremiären på Den listiga lilla räven i Göteborg för 45 år sedan och min första Jenůfa i Stockholm med Elisabeth Söderström i titelrollen. En annan av hennes paradroller var Emilia Marty i Fallet Makropulos. Det är en mycket omfångsrik roll, inte minst skådespelarmässigt då hon i princip är på scenen nästan hela tiden under de tre akterna. Vokalt ställer det också stora krav, i synnerhet i första akten med sina enorma textmängder, informationer och parlandostil. 

På Malmö Opera gör Agneta Eichenholz sitt livs roll som Emilia Marty. Hon, då i egenskap av Elina Makropulos, som genom sin far utsattes för ett medicinskt experiment vid kejsar Rudolf II:s hov i Prag på 1590-talet. Enligt Karel Čapeks pjäsförlaga har regenten gett alkemisten greken Hieronymos Makropulos i uppdrag att framställa ett odödlighetselixir. För att pröva dess verkan injicerar han det på sin dotter. 

Mirakulöst nog överlever Elina Makropulos och elixiret ger henne evigt liv. Under flera sekler flyr hon undan olika identiteter från plats till plats. Hela tiden under initialerna E.M. (Elina Makropulos, Ellian MacGregor, Elsa Müller, Ekaterina Mysjkina, Eugenia Montez och Emilia Marty). I avgörande scener i spelet dyker en flicka upp som den unga Elina i en vit renässansklänning.

När operan börjar är hon den firade operadivan Emilia Marty som begåvats med makt, rikedom och berömmelse, men hon har på senare tid känt att elixirets verkan efter 337 år börjar avta. Dramat utspelar sig i slutna miljöer: ett väntrum i en domstol, bakom scenen och i en loge i ett operahus. 

Lars Arvidsson, Magnus Vigilius och Agneta Eichenholz. Foto: Emmalisa Pauly

Den tyska scenografen Julia Hansens väntrum kunde vara hämtad ur Roy Andersson-filmen Sånger från andra våningen med gråmelerade och håglösa personer som driver omkring lite på måfå. En lokalvårdare svabbar golvet i bakgrunden. De ljusgula väggarna förstärker intrycket än mer. Det är art deco-stil som gäller, inte minst armaturerna. Rumskänslan förändras ständigt genom att vridscenen långsamt ger oss nya perspektiv och miljöer.

I väntrummet gör Emilia Marty entré och hennes förflutna drar in som ett vinddrag då hon har kännedom om ett testamente, vilket förundrar omgivningen. Hur kan hon känna till saker som ligger så långt tillbaka i tiden? Det är inte en simpel arvstvist som pågått i snart hundra år som vi bevittnar, utan en lektion i hur livet ska levas. Vi får fundera över vad som egentligen skänker livet mening och värdighet. Elina känner till att receptet till livselixiret finns i testamentet. Hon börjar bli desperat och försöker med alla medel komma över testamentet, vilket hon lyckas med, men då väljer hon att inte förlänga livet med ytterligare en kur.

Emilia Martys öde är att hon är fråntagen det naturliga livsförlopp som alla människor har, och steg för steg demaskeras hon av sin omgivning. Fallet Makropulos skulle kunna klassas som en science fiction eller en gastkramande thriller. Anja Vang Kraghs kostymer pendlar mellan renässanskläder för artisterna som framträtt på operascenen till en läcker och sober färgskala av 1920-talssnitt. 

Elisabeth Lintons regi, som är både stram och klargörande, gör att vi får ett bra grepp om rollfigurernas avsikter och motiv. Agneta Eichenholz gör en beräknande och blaserad operadiva som sett och varit med om det mesta i livet. Livet har inte gått skonsamt fram, utan ett antal män har under hennes långa liv utnyttjat henne. 

Det är först i andra akten som partiet tillåter längre sånglinjer och mer ariosa partier. Eichenholz äger all den vokala kraft som rollen kräver med glans på höjden och smattrande konsonanter. Det måste vara ett sisyfosarbete att lära in denna enorma textmassa på tjeckiska. Jag såg hennes Luludebut på Covent Garden i London sommaren 2009 och redan då var hon en fenomenal sångskådespelare. Något som hon nu på Malmö Opera visar ett ännu mer fulländat prov på.

Rodion Pogossov och Agneta Eichenholz. Foto: Emmalisa Pauly

Nu är inte opera en enmansshow, utan övriga roller är också mycket väl genomförda både sceniskt och musikaliskt. Inte minst Magnus Vigilius som Albert Gregor. Han har en osvikligt säker tenor med många fina höjdtoner (hans paradroll är annars Lohengrin). Ryssen Rodion Pogossov gör aristokraten Jaroslav Prus – den andra motparten i arvstvisten – med en kraftfull baryton. Lars Arvidson som advokaten Kolenatý är som alltid ett säkert sceniskt kort med en enorm pondus och scennärvaro. I sina scener driver han spelet framåt med stor emfas.

Bengt Ola Morgny gör stort avtryck som den demente vivören greve Hauk-Šendorf, han som tycker sig känna igen Emilia Marty i den spanska dansösen Eugenia Montez. I den sista av de två scener som han är med i lyckas det sceniska geniet Morgny dra ner applådåskor när han försöker fly med vad han tror är Eugenia Montez. 

Återigen imponeras jag av Patrik Ringborgs mästerliga dirigering. För varje gång han dirigerar på Malmö Opera blir orkestern bara bättre och bättre. Hela klangkroppen är sammansvetsad i ett tajt orkesterspel. Och vilket stöd är inte Ringborg för sångarna. Måtte nu publiken komma och se denna succéuppsättning, för det var långt ifrån utsålt på premiären. 

Sören Tranberg

Janáček: Fallet Makropulos

Premiär 1 april 2023.

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi: Julia Hansen

Kostym- och maskdesign: Anja Vang Kragh

Ljus: Ulrik Gad

Solister: Agneta Eichenholz, Magnus Vigilius, Rodion Pogossov, Lars Arvidson, Hanna Husáhr, Mathias Hedegaard, Thomas Volle, Bengt Ola Morgny, Katarina Lundborg, Thomas Hildebrandt. 

www.malmoopera.se

Fallet Makropulos spelas t.o.m. 3 maj. 

Fler Recensioner från OPERA