En midsommarnattsdröm på Malmö Opera

I ett och ett halvt år fick Malmö Operas premiärklara uppsättning av En midsommarnattsdröm hålla andan, innan publiken i början av oktober kunde bänka sig och se Benjamin Brittens klingande sagospel. Otrolig nog har sedan dess endast dirigent och en solistroll fått bokas om, förutom förstås medlemmar i gosskören.

Det är som om tiden stått still. Även själva uppsättningen utgör något av en tidsloop: den är inlånad från Glyndebourne, där regissören Peter Hall 1981 skapade denna regiklassiker. För regin i Malmö står nu Lynne Hockney, som för 20 år sedan uppdaterade koreografin tillsammans med Hall och därefter gjort ett antal nyuppsättningar. Detta är den första på annan plats än Glyndebourne.

Säga vad man vill om denna operahusens kollaborativa ekonomi, men nu har Malmö Opera fått visa musklerna och mönstra ett eget artistlag som haft att bemästra de fantasieggande rollerna som älvkungar, småälvor, förrymda atenska fröknar, åsnor, kittelflickare, träd och buskar.

Det senare är inte på något sätt raljant menat: scenografen John Burys lövskog bokstavligen andas och lever, ständigt lite i rörelse eftersom den bärs av en mängd statister. Skogen framstår som så besjälad att operans metamorfoser förefaller fullt naturliga. Peter Halls uppsättning låter över huvud taget fantasi, myt och magi ha predominans – i skarp kontrast till den dekonstruerade, asfaltångande Shakespeareparafras på samma pjäs vi kunde se i Malmö för fyra år sedan, Hans Gefors och Botho Strauss Parken.

Brittens opera är i grunden en lustfylld bagatell som med Shakespeare firar den omvälvande kraften i det karnevaliska. Det höga och det låga befruktar varandra. Som en dynamisk kontrast till de överjordiska älvorna med Oberon och Titania i spetsen – allsmäktiga och lite högdragna i sina styva, renässansinspirerade kostymer – ger kompositören rundligt med utrymme åt hantverkarna i sin opera. Denna sextett tar med liv och lust vara på varje tillmätt sekund på scengolvet. Samspelet är fysiskt och väloljat, bland annat tack vare Conny Thimanders stensäkra komiska tajmning i rollen som Francis Flute. Hans tenor klingar fint fokuserat, och lika njutbart låter barytonen Zachary Altman som Nick Bottom.

Uppsättningen har en vokalt jämn och bra nivå. Gosskörens röster bär fram mjukt och klart, med pojkar ur Trinity Boys Choir som stomme. Dessa axlar med den äran även solistrollerna, ett gäng lite lagom elaka småälvor anförda av Puck.

I ensemblen gör Maria Streijffert, hertiginnan Hippolyta, intryck med pondus och härlig nerv i sin mezzosopran. Likaså Sebastian Durán, som med energi och spänst gestaltar Demetrius. Hans fina ljusa baryton trivs utmärkt i ynglingens parti och han matchas på alla vis utmärkt av sin Helena, sopranen Sigrid Bøe.

Countertenoren Christopher Ainslie sjunger älvkungen Oberon med en mycket behaglig, välmodulerad röst. Den bär dock inte fram akustiskt i alla lägen, särskilt inte i duett med älvdrottningen Elísabet Einarsdóttirs glänsande raka sopran. Titanias koloraturlekande partier lägger sig med lätthet ovanpå orkestern.

 Dirigenten Wolfgang Wengenroth för med precision Malmö Operaorkester genom Brittens relativt episodiskt uppbyggda klangplan för verket. Orkestern låter i varje ögonblick artikulerat och färgrikt, men kanske påverkas kommunikationen med sångarna av avståndet mellan dike och scen, då Ainslies intonation och gosskörens tempo ett par gånger under premiärföreställningen störs.

Peter Halls Midsommarnattsdröm är en lustfylld upplevelse. Det är inte bara förlöst längtan efter levande operakonst som får oss att efteråt ta med salongens upprymdhet ut i oktoberkvällen. Jämte scenografin måste även Paul Pyants ambitiösa ljus nämnas: nästan genomgående råder skuggdagrar, skymning eller natt och månsken, och ändå är intrycket inte mörker. Ljusarbetet går igen i Liz Burys kostymer, framför allt älvornas: blåkallt, grått, vitt, svart och silver med enstaka färgaccenter som Pucks illröda hårkvast.

Operan framförs på engelska, och det var en trevlig lösning att kunna välja mellan originalspråket och en svensk översättning i parallella skyltar vid scenkanten.

Åsa Mälhammar