Breaking the Waves på Vadstena-Akademien (recension)

24 jul 2022

MAZZOLI: BREAKING THE WAVES

Vadstena-Akademien, Bröllopssalen

Missy Mazzolis genombrottsopera Breaking the Waves låter som ett ämnesval med publiken i fokus. Lars von Triers uppmärksammade film från 1996 vållade en viss debatt. Kvinnor som offrar sig, män som inte bara penetrerar moder jord i jakt på olja och religiösa dogmer som befäster patriarkatet var teman som liksom inte låg riktigt rätt i en moraliserande tid. Det är inte säkert att tiden har hunnit ikapp historien. Även om von Trier menade att filmen handlade om godhet – alla försöker handla gott utifrån sina specifika uppfattningar – finns det också ett annat skikt som blir tydligt på Vadstenaoperan.

Handlingen är känd: Bess är uppväxt i ett religiöst samfund och har möjligen en historia av psykisk sjukdom bakom sig. Hon förälskar sig handlöst i Jan som arbetar på en oljeplattform. Trots samfundets protester gifter de sig. Jan ger sig ut på Nordsjön, en olycka gör honom förlamad och hemkommen övertalar han Bess att ligga med andra män, något hon efter rimlig tvekan gör men som slutar med att hon dör efter en grov våldtäkt. Hennes offer till Gud, verkar det som, räddar Jan, samtidigt som en gång de förbjudna och avyttrade kyrkklockorna ringer.

Halleluja? Njae, snarare handlar opera om något lite mer komplext. Bess öde kan jämföras med Ofelias i Shakespeares Hamlet, det är för många män omkring henne: Jan, samfundet, Gud, oljearbetarna – alla invaderar de henne och hon får allt svårare att hålla rätt kurs för att behålla kärleken i sikte.

Det finns en nyckelreplik som Bess fäller: Man kan inte älska ett ord. Samfundet följer Bibelns ord, men Bess är kropp. Religionen har alltid satt Ordet före kroppen, det förra är anden och kontakten med Gud, den senare syndfull, och efter att Eva fick smak för äpplet förkroppsligad av kvinnan.

I Vadstena möter vi den stela församlingen, klädd i fotsida strama dräkter som har en patriarkal motsvarighet i oljeriggsarbetarnas svarta oljeställ, en mer modern form av male bonding. Bess är helt och hållet kropp och begär. Kär och galen far hon omkring utan tanke på vad som är godtagbar kutym i samfundet eller samhället. Josefine Mindus är fenomenal i rollen. Hennes sopran är oljad för varje känsloläge och den sceniska insatsen är skådespeleri av hög klass. Utan en huvudrollsinnehavare av den kalibern skulle operan kanske inte falla platt, men den skulle tappa i energi.

Royce Vavreks libretto må annars vilja förklara lite för mycket, inte ovanligt när det gäller amerikanska verk. Men Ylva Kihlbergs regi gör kontrasterna tydliga och (med reservation för vad som står i librettot, som rättigheterna förhindrat mig att granska; amerikaner…) delar ibland fokus, så att den sjungna scenen kan ackompanjeras av en stum scen vid sidan om. Likaså är Bente Rolandsdotters scenografi sparsmakad. Ljusgrå bänkar för samfundet, svarta klippblock för oljearbetarna, där ett block även fungerar som säng åt den förlamade Jan.

Jan, en kraftfull baryton hos Jonah Spungin, kan ses som en brygga mellan de två världarna, Uppdraget åt den förtvivlade Bess, i bästa fall en missriktad välvillighet, utgår från ett manligt intresse, men är på samma gång ett bejakande av kroppen, inte av Ordet. Hans ”godhet” dödar Bess, men räddar hans eget liv. Se där ett krux att fundera över.

Över lag är de musikaliska insatserna av god halt. Mezzosopranen Ebba Lejonclou (Dodo) har en mjuk, väl fokuserad röst. I samma fack gör Elisabeth Jansson (Bess mor) en vacker insats och Helgi Reynissons Terry, Jans vän, förkroppsligar den sekulära manligheten. Inledningsvis är han som en (för att återknyta till Shakespeare) Mercutio som far fram som sin egen atlantångare.

Mazzolis musik är klangrik och med många suggestiva inslag, kanske mest spännande när rösterna korsar varandra, där även instrumenten får ett slags röster som likställs med vokalstämmorna. Sådant bådar gott inför den beställning hon har fått från The Metropolitan Opera, att skriva en opera efter George Saunders mångröstade roman Lincoln i bardo.

Claes Wahlin

Mazzoli: Breaking the Waves

Premiär 22 juli 2022.

Dirigent: David Björkman

Regi: Ylva Kihlberg

Scenografi och kostymdesign: Bente Rolandsdotter

Maskdesign: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus- och videodesign: Marcus Philippe Gustafsson

Solister: Josefine Mindus, Jonah Spungin, Ebba Lejonclou, Helgi Reynisson, Elisabeth Jansson, Mattias Gunari, Gustav Johansson.

Spelas t.o.m. 10 augusti.

www.vadstenaakademien.org

Prenumerera för att läsa mer!

Detta är bara ett utdrag ur tidskriften. För att läsa hela, starta en prenumeration genom att klicka på knappen nedan. Om du redan har en prenumeration kan du gå till vårt digitala arkiv för att läsa numret i sin helhet.

Share This