För italienarna har sedan operakonstens födelse alltid två faktorer varit viktigast: den fantastiska sången och den bildsköna dekoren. Text, regi och annat har ansetts underordnat och närmast ointressant. Nu har två stora italienare från varje gebit gått ur tiden: sopranen Antonietta Stella och scenografen Ezio Frigerio. Båda tillhör samma generation och de har gjort oräkneliga produktioner tillsammans på La Scala i Milano – men eftersom de hade världen som sitt arbetsfält så var det inte bara där som Frigerio skapade fantastiska scenrum åt Stella och hennes sångarkolleger.
Spintosopranen Antonietta Stella föddes i Perugia i Umbrien 1929. Efter studier i sin hemstad och i Rom debuterade hon som Leonora i Trubaduren i Spoleto 1950. Knappast någon roll för en blyg debutant, men Stella klarade skivan och gifte sig sedan med sin förste Manrico, tenoren Giuseppe Treppaciani. Sedan gick det fort: inom fem år hade hon debuterat på de flesta större italienska operahusen inklusive La Scala, samt på Covent Garden, Wiener Staatsoper, flera tyska operascener och Lyric Theatre of Chicago. Året därpå, 1956, blev det Metropolitandebut som Aida.
1950- och 60-talen blev hennes stora decennier med i princip alla spintoroller hos Verdi och Puccini, förutom de nämnda också Violetta i La Traviata, Amelia i Maskeradbalen, Elisabeth i Don Carlos, Leonora i Ödets makt, Desdemona i Otello, Mimì i La Bohème, titelrollerna Tosca och i Madama Butterfly samt Maddalena di Coigny i Giordanos Andrea Chénier och Santuzza hos Mascagni. Men hennes solida teknik och förmåga till koloratur gjorde att hon inte tvekade ett ögonblick att spela in Donizettis Linda di Chamonix. En annan viktig prestation av det slaget blev långt senare Spontinis Agnes von Hohenstaufen, som hon spelade in mot Montserrat Caballé under Riccardo Mutis ledning 1970.
Konkurrensen var hård och Stella kallades ibland ”den tredje” vid sidan av Maria Callas och Renata Tebaldi. Stella var dock en mycket mer stabil och pålitlig sångerska än Callas, dessutom elegant och glamorös på scenen samt en fulländad skådespelare. Intensiteten var det aldrig något fel på, och jag som aldrig har varit någon fan av Tebaldi har alltid sett Stella som en friskare och mer rensjungande variant av just Tebaldi: tonsatsen och timbren är nämligen en smula lika. Tack och lov fick Stella sjunga in många kompletta operainspelningar, även om det blev bråk (förstås) inför den La Traviata som Tullio Serafin skulle spela in på EMI 1955. Det blev Callas, men lyckligtvis kom Stellas version ut på skivbolaget Testament något senare.
Deutsche Grammophon spelade under 60-talet in tre Verdioperor med Stella och enbart italienska sångare, La Scalas kör och orkester samt tre olika italienska maestros: Trubaduren under Serafin, Maskeradbalen under Gianandrea Gavazzeni och Don Carlos under Gabriele Santini. Detta är guldgruvor för vänner av italiensk operakonst. Den Trubaduren där hon sjunger mot Carlo Bergonzi, Fiorenza Cossotto och Ettore Bastianini är en referens för hur italiensk musikdramatik ska framföras: mer bett, stilkänsla och dramatik finns knappt på någon annan Trubaduren-inspelning. Those were the days – nu kommer de flesta sångarna inom den italienska operan från USA eller Östeuropa.
En annan viktig inspelning för Stella var Maddalena i Andrea Chénier på EMI, där hon tillsammans med tenoren Franco Corelli skapar en febrig hetsighet som bär ända fram till stupstocken. För Philips spelade hon in såväl Mimì i La Bohème som Tosca, den senare under Serafin. Antonietta Stella gick bort i Rom i februari i år, några veckor före sin 93-årsdag.
Scenografen och kostymdesignern Ezio Frigerio kom redan som tjugofemåring till Piccolo Teatro di Milano 1955, där han genast började samarbeta med den legendariske regissören Giorgio Strehler, Därmed började ett livslångt samarbete med hela världen som arbetsfält. I början blev det några talteaterpjäser, men de tre da Ponte-operorna hos Mozart blev legendariska och den sista Così fan tutte hade premiär kort före Strehlers bortgång 1997. Ett annat av deras viktiga samarbeten var Verdis Simon Boccanegra på La Scala 1971 med Claudio Abbado som dirigent. Den gavs ut på cd och de stora vita seglen signerade Frigerio citeras ofta som bild i alla möjliga sammanhang.
En viktig regissör för Frigerio var också Piero Faggioni, och den Carmen som gavs i Edinburgh signerad dessa båda herrar – även här med Abbado som dirigent – ansågs epokgörande då Teresa Berganza gjorde sin första Carmen som gjorde rent hus med tidigare Carmen-klichéer. I det hade Frigerio en knappast obetydlig del i framgången, då han lät Carmen framträda i en enkel rosa klänning med blomma i håret mot en i övrigt helt grå omgivning. Andra viktiga regissörer han samarbetade med var Liliana Cavani, Werner Herzog och Jean-Paul Rappeneau. Med den sista gjorde han den Oscarsbelönade filmen Cyrano de Bergerac. I början designade Frigerio både dekorer och kostymer, men på senare tid gjorde allt oftare hans livskamrat Franca Squarciapino kostymdesignen. Som kuriosa kan nämnas att Frigerio även designat dansaren Rudolf Nurejevs gravsten. Ezio Frigerio svarade också för scenografi och kostymdesign till Beppe Menegattis uppsättningen av Don Giovanni 1974.
En betraktare i dag skulle kanske anse Frigerios dekorer och kostymer omoderna och gammaldags, men en scenograf med en så stark rumskänsla är inte helt lätt att uppbringa – hans Così fan tutte på Kleines Festspielhaus i Salzburg 1982 kan tas som exempel. Förlagd till Neapelbukten, där ju handlingen egentligen utspelas, skapade Frigerio ett evighetsperspektiv på den lilla scenen som var häpnadsväckande men som också var en stor skönhetsupplevelse. Visst skapade han inom sin tid och hade viktiga budskap med sina scenografier, men samtidigt anknöt han till en estetisk skönhetskänsla som följt italienarna sedan operans födelse. Ezio Frigerio blev 91 år.
Göran Gademan