Recensioner

Anna Bolena på Opernhaus Zürich

Diana Damrau som Anna Bolena på Opernhaus Zürich. Foto: Toni Suter.

Före kvällens föreställning kom Zürichoperans chef Andreas Homoki framför ridån för att tillkännage att kvällens premiär tillägnades minnet av sopranen Edita Gruberová som nyligen gått bort. Till hennes paradroller hörde just Anna Bolena. Han bad om en tyst minut för att hylla den berömda slovakiska koloratursopranen. På Zürichoperan har hon under 40 års tid framträtt i hela 17 olika roller, främst inom bel canto-repertoaren, och sjungit i cirka 200 föreställningar.

Gaetano Donizetti och hans librettist Felice Romani visste nästan redan 200 år före Netflix dramaserie The Crown hur man skulle slå musikdramatiskt mynt av kungaätten Tudors tid vid makten i England (1485–1603), även om vår tids serie handlar om huset Windsor.

Förutom Anna Bolena (som var Donizettis 35:e opera, 1830) handlar också Donizettis operor Maria Stuarda (1835) och Roberto Devereux (1837) om Tudorfamiljen. Gemensam nämnare för de tre är Henrik VIII:s och Anna Bolenas dotter Elisabeth I. I den förstnämnda är hon bara två år gammal, i den andra står hon på höjden av sin makt där hon konfronterar sin skotska kusin och rival Maria Stuart, och i den tredje är hon en åldrad kvinna.

Zürichoperan satte 2018 upp Maria Stuarda i regi av amerikanen David Alden med den tyska stjärnsopranen Diana Damrau i titelrollen. I december förra året byggde man vidare på Donizettis drottningtrilogi och gav Anna Bolena med samme regissör och samma sopran. Och i år kommer man att sätta upp Roberto Devereux.

Diana Damrau som Anna Bolena, Luca Pisaroni som Enrico VIII på Opernhaus Zürich. Foto: Toni Suter

I Anna Bolena berättas om Anne Boleyns sista dagar innan hon 1536 på kungens order halshöggs i Towern. Efter bara tre års äktenskap ville han skilja sig från henne på grund av hennes föregivna otrohet. Han hade tvärförälskat sig i hovdamen Jane (Giovanna i operan) Seymour, som han gifte sig med så fort hustrun röjts ur vägen.

I verkligheten ville han göra sig av med Anne Boleyn för att hon inte födde honom någon son, ett faktum som förtigs i operan. Som bekant lät kungen halshugga eller fördriva flera av sina sex hustrur.

Kompositören och librettisten var nog mindre intresserade av de politiska förvecklingarna än att hitta lämpligt stoff till ett passionerat och lidelsefullt drama om kärlek, sex, otrohet och intriger i kungliga miljöer.

Operan börjar med att Anna Bolena befarar att kungen tappat intresse för henne och i stället börjat uppvakta en annan kvinna. Annas ungdomskärlek, Lord Percy, tilläts av kungen återvända ur exilen och ger kungen den välkomna förevändningen att göra sig av med henne. Dessutom ska Anna ha haft ett sexuellt förhållande med hovmusikern Smeton. En av kungen styrd domstol förklarar drottningen skyldig till otrohet och dömer henne till döden.

Anna Bolena lade grunden till Donizettis berömmelse som en av sin samtids främsta operaskapare. Titelrollen är en av de första riktigt stora sopranrollerna inom den romantiska operan. Drottningen sjöngs vid urpremiären av den tidens sångarstjärna Giuditta Pasta och Percys tenorparti av den berömde Giovanni Battista Rubini. Sedan dess har Anna Bolena varit en paradroll för många stora sopraner som Callas, Sutherland och Caballé för att nämna några.

Både Anna Bolenas och Giovanna Seymours roller innehåller många sångtekniska svårigheter och ställer extrema krav inte bara på skönsång utan också på stor dramatisk gestaltning. För både Diana Damrau och den franska mezzosopranen Karine Deshayes var det rolldebuter.

Luca Pisaroni och Karine Deshayes på Opernhaus Zürich. Foto: Toni Suter

Anna är på scenen nästan hela tiden, det vill säga i cirka två och en halv timme. Redan tidigt kommer en stor koloraturaria, sedan flera duetter och tersetter med högdramatiska utbrott. I andra aktens 15 minuter långa duett mellan de båda rivalerna måste sångarna bemästra både tempoväxlingarna i recitativen och de låga ariosa partierna samt de högsta tonerna. Allt kulminerar i Annas 25 minuter långa slutscen med den kantabla ”Al dolce guidami” som kröns av hatutbrottet i ”Coppia iniqua”.

Den i grunden lyriska Diana Damrau excellerar med ett snyggt mellanläge, vackra lyriska passager och sina sköna pianissimon, men det räcker inte för att ge full täckning för rollen. Där fattas bärighet och bredd i de lägre registren. Så någon idealisk Anna Bolena är inte Damrau, inte än i varje fall. Hennes rival om Henrik VIII:s gunst, den i andra sammanhang så skönsjungande Karine Deshayes, bjöd på kraftfull sång men lät ofta rentav lite skrikig på höjden. Giovannas roll ligger mycket högt för en mezzo och sjungs ibland av sopraner.

Den unge ryske tenoren Alexey Neklyudov sjöng Lord Percy. Någon rollgestaltning syntes knappast till. Detta parti var honom klart övermäktigt. Gång på gång var han på väg att krokna när han närmade sig höjdtonerna, vilka han bara klarade genom att ta till falsett.

Den erfarne italienske basbarytonen Luca Pisaroni gjorde Henrik VIII till en grov hänsynslös despot där det inte gavs plats för någon finsång precis, utan det blev en ganska rå tolkning.

Hovmusikern Smeton sjöngs av den unga ryskan Nadezhda Karyazina. Här var det fråga om bel canto-sång av bästa märke. Dessutom kunde hon spela teater, vilket knappast kan sägas om övriga solister.

Annas bror Lord Rochefort, som vinglar omkring berusad under första akten, sjöngs grant av den ryske basbarytonen Stanislav Vorobyov. Samma roll gjorde han för övrigt också i den Anna Bolena-uppsättning som märkligt nog samtidigt gavs på Genève-operan med Elsa Dreisig i Annas roll.

Sir Hervey, kungens handgångne man, gjordes av kanadensaren Nathan Haller, som gestaltade en kuslig angivartyp med sin ljusa tenor.

Diana Damrau på Opernhaus Zürich. Foto: Toni Suter

Ett intressant drag var att Henriks och Annas dotter, den senare Elizabeth I, framträdde i en stum roll (Edith Missuray). Här var hon en något äldre flicka som var medveten om och traumatiserats av pappans behandling av hennes mamma, vilket enligt forskarna kan ha präglat hennes framtid. Dottern var med på scenen i olika positioner nästan hela tiden.

Zürichoperans stora kör sjöng mjukt och återhållet. Dam- och herrkören stod uppradade mot bakgrunden, fast ibland lät regissören dem gå omkring individuellt, betraktande och kommenterande skeendet.

Scenbilden var dyster och fängelseliknande, dekoren mycket sparsam, scenen nästan tom. Det hela gav ett klaustrofobiskt intryck, vilket väl var meningen. I bakgrunden en vit marmorliknande rundhorisont på vilken rollfigurerna ofta effektfullt projicerades som skuggor i förstorat skick. I övrigt skiftade dekoren i gråmurriga färger. Jag kunde också se en öppen timmerbrasa. Huvudpersonerna bar in sin egen rekvisita, en stol som Anna flyttade på och placerade på olika ställen, en Madonnatavla som kungen hängde på väggen. Engelska schabloner var att kören bar på paraplyer i andra akten, herrarna hade bowlerhattar och så fanns där en exemplariskt klippt gräsmatta! Vad kostymerna beträffar så var de ett kollage av olika stilar och epoker från 1500-talet in i vår tid.

Höjdpunkten var dock Philharmonia Zürichs orkesterspel, som dirigerades av den italienske experten på Donizetti, Enrique Mazzola. Han följde en utgåva av partituret som han forskat fram i samarbete med Fondazione Donizetti i Bergamo och där han gått tillbaka till Donizettis egna manuskript. Han har beaktat upphovsmannens dynamiska noteringar, fraseringar och tempoangivelser, vilka han menar att traditionen förfuskat. Här och var tyckte jag mig faktiskt också höra nya passager. Och visst kunde man även i denna version notera släktskapen med Bellini och den sene Rossini, inte minst i uvertyren.

Hans L Beeck

Donizetti: Anna Bolena

Premiär den 5 december 2021.
Dirigent: Enrique Mazzola
Regi: David Alden
Scenografi: Gideon Davey
Ljus: Elfried Roller
Video: Robi Voigt
Kormästare: Ernst Raffelsberger
Solister: Luca Pisaroni, Diana Damrau, Karine Deshayes, Stanislav Vorobyov, Alexey Neklyudov, Nadezhda Karyazina, Nathan Haller.

www.opernhaus.ch

Fler Recensioner från OPERA