Wagner: Mästersångarna i Nürnberg
Zeppenfeld, Spyres, Nilsson, Nagy, Park, Stier, Mayer, m.fl.
Regi: Matthias Davids
Scenografi: Andrew D. Edwards
Bayreuth Festival Orchestra and Chorus/Gatti
C Major 773808 [2 DVD]
Distr: Naxos
När bröderna Wieland och Wolfgang Wagner framgångsrikt lyckades nyetablera Wagner-festspelen i Bayreuth efter Hitlerepokens moraliska kollaps var de måna om att lansera begreppet ”Werkstatt Bayreuth”. Det vill säga, Bayreuth skulle vara en verkstad för att skapa nya, djärva infallsvinklar på Wagners verk. Det har också ofta fungerat så. Många bärande nya insceneringsidéer har haft sitt ursprung i Bayreuth. Främsta exemplet är förstås Patrice Chéreaus Hundraårsring från 1976.
Men hur tänkte man när man inbjöd Matthias Davids att regissera den nya uppsättningen av Mästersångarna i Nürnberg till festspelen 2025? Davids är förvisso en erfaren regissör men inom en annan genre än operan, nämligen musikalen. Och vad du än vill kalla Wagners musikdramer, så är det knappast musikaler. Jag är inte ute efter att tala illa om musikalgenren, men en Wagneropera är framför allt något fundamentalt annorlunda än en musikal, vilket inte Matthias Davids fullt gjort klart för sig.
Davids verkar tillsammans med sin scenograf Andrew D. Edwards mest ute efter att skapa en bra show, en kul underhållning för kvällen. Och han tar i ordentligt där det finns chans, som i prygelscenen och ännu mer så i slutscenen med grällt färgad dekor och kostym samt med en festplats prydd av en gigantisk uppblåsbar ko. Ren kitsch. Davids har deklarerat att han inte vill iscensätta Mästersångarnas problematiska receptionshistoria utan ta operan back to basics. I det har han säkert stöd av dem som främst vill uppleva operakonsten som njutningsfylld verklighetsflykt, men konstnärligt innebär detta en ren kapitulation.
Tanken med Werkstatt Bayreuth har härmed gått i graven. Ligger det vikande trycket på biljettförsäljningen bakom den ur konstnärlig synpunkt urspårade idén att ge regiuppdraget till en musikalregissör som Davids?

Men om uppsättningen är konventionell och ointressant finns det ändå mycket att glädjas åt. Kanske inte för vad Daniele Gatti åstadkommer i orkesterdiket, däremot för vad sångarna gör på scenen. Georg Zeppenfeld har en röst perfekt anpassad för Hans Sachs parti som ju på ett för många sångare besvärligt vis ligger placerat mellan baryton och bas. Zeppenfeld låter lika bra i höga som låga lägen, och hans röst klingar fortfarande förunderligt spänstig även i slutmonologen (fast det känns närmast generande att de famösa tiraderna om ”was deutsch und echt” framförs utan att regissören låtsas om de djupt problematiska konnotationerna).
Zeppenfeld skapar en känslig och mångfacetterad psykologisk studie av Sachs karaktär. I varje scen, i varje replik är han levande och trovärdig.
Djupt imponerande är också Michael Nagy som Beckmesser. Här är det inte fråga om någon karikatyr. Nagys Beckmesser är en störd människa, olycklig och desperat ensam. Han försöker finna sätt att kompensera sina sociala tillkortakommanden men misslyckas kapitalt.
Lika tacksamt material för psykologiskt finsnickrande har inte Michael Spyres som Stolzing, men som han sjunger! Spyres är ju sedan några år en av de hetaste tenorerna på världens stora scener och undra på det. Hans tenor är både lyrisk och heroisk på samma gång, mjuk och ändå kraftfull och lika avspänd och fylligt klingande i alla lägen. Det är bara en ren fröjd att lyssna till.
Christina Nilsson gör Eva och inte heller i hennes fall rör det sig om något psykologiskt finsnickrande. Hennes Eva framstår som en modern tjej, glad och kavat och avgjort sympatisk, lätt att tycka om. Hennes sopran flödar vackert och klangrikt, fint avpassad för partiet. Jongmin Park som hennes pappa Pogner är blekare om också fullt kompetent – men jag har i den rollen hört många andra sångare med helt annan bastyngd. Matthias Stier som David och Christa Mayer som hans lätt bedagade fästmö Maddalena är helt adekvata i sina roller, även om det inte hade skadat med sångare med mer ungdomlig framtoning.
Det är synd att själva uppsättningen är så till den grad poänglös, när sångarensemblen är så stark.
Lennart Bromander