I list & lust på Malmö Opera, reseproduktion

Den komiska operan, operabuffan, utvecklades ur de små intermezzon man mot slutet av barocken började stoppa in i pauserna vid de långa seriösa operaföreställningar som tärde på publikens tålamod. Dessa intermezzon blev snabbt populära och många blev vitt spridda succéer. Till höstens reseföreställning på Malmö Opera har man sammanfört två av de populäraste av dessa intermezzon till en helaftonsföreställning, Giovanni Battista Pergolesis La serva padrona från 1733 och den åtta år äldre Pimpinone av Georg Philipp Telemann. 

Handlingarna är till den grad snarlika att man givit samma namn, Serpina och Pimpinone, åt huvudpersonerna i båda styckena, trots att de placerats i 1700-tal respektive modern tid. Förhållandet mellan den smarta pigan och hennes lättlurade herre tycks här vara sig likt genom seklen.

Detta är lättviktigt stoff, ingen vare sig då eller nu försöker påstå något annat. Men här finns också både farskomik och elegantare esprit att hämta. Och det lyckas regissören Helena Röhr riktigt bra med tillsammans med de hårt och framgångsrikt arbetande Kristine Nowlain och Jakob Högström på scenen. De agerar av hjärtans lust, välklingande och samspelt till en musik som är läckert lättsam. Serpinas aria i La serva padrona har visserligen förblivit något av en hit, men den mesta musikaliska substansen står Telemann för, det är märkvärdigt hur allt blev till musikaliskt guld, även när Telemann bara i förbifarten skakade toner ur rockärmen.

Det musikaliska arrangemang man under hösten erbjuder tjugo skånska orter är litet apart, en duo av viola och piano i Pergolesi med ett tillskott av en barytonsaxofon i Telemann. Det är inte riktigt optimalt, skapar snarast en egendomlig verfremdungseffekt åt musiken. Med ett sådant instrumentarium kunde man i stället ha förhållit sig friare till partituret och improviserat mer. Roligast blir det när Elina Nygren byter från viola till såg och i ett överraskande inpass hamnar i ”My heart will go on” från Titanic, vilket snabbt illustreras av paret på scenen.

Evelina Johanssons scenbild är en hysteriskt blommig interiör, en utmärkt fond till den allmänna dårskapen i handlingen, och Carin Bartosch Edströms svenska text är rolig och flyter ledigt. Det är fint att Malmö Opera lagt ner så mycket omsorg och möda på sin reseproduktion.

Lennart Bromander