Rossinifestivalen i Pesaro 2026 

Sommarens festival präglades av tillbakablickande, men inte i ett nostalgiskt, vemodigt utan i ett självmedvetet och positivt skimmer. Av de tre ordinarie uppsättningarna var två repriser av de bejublade buffaoperorna La scala di seta (Silkesstegen) och L’ occasione fa il ladro (Tillfället gör tjuven), medan den stora nyproduktionen ägnades den monumentala Le siège de Corinthe (Korints belägring). 

Som alltid i Pesaro råder det ett tätt samarbete mellan festivalens produktioner och det vetenskapliga textkritiska forskningsarbetet kring nottexterna. De flesta av Rossinis operor har varit föremål för omfattande forskarmödor för att få fram en utgåva som motsvarar den ursprungliga versionen. Korints belägring med urpremiär i Paris 1826, som är den franska bearbetningen av den italienska Maometto secondo (Muhammed II, Neapel 1820), tillhör de mest komplicerade att reda ut. Båda versionerna har som historisk centralgestalt den osmanske sultanen Muhammed II (Mehmet, Mahomet i Korints belägring), som efter att ha skövlat Konstantinopel fortsatte sina erövringståg kring Medelhavet. Platsen för belägringen i de olika versionerna varierar (den venetianska kolonin Negroponte i Maometto secondo). Till detta kommer en sedvanlig erotisk konfliktsituation. Kärlekshistorien mellan Muhammed och Pamyra, dotter till Korints överbefälhavare Cléomène, slutar med att Pamyra begår självmord för att visa sin trohet till fosterlandet. 

När Rossini lämnade Italien för att etablera sig i Frankrike var hela Europa engagerat i det grekiska frihetskriget. Särskilt turkarnas hänsynslösa belägring av den grekiska staden Missolonghi kom att bli symbol för kriget, framför allt genom lord Byrons frivilliga deltagande. Lord Byron som dog i reumatisk feber 1824, just i Missolonghi, hade tio år tidigare skrivit en episk dikt ”The Siege of Corinth”. Troligtvis fanns den med som förlaga redan till Cesare della Valles libretto till Rossinis opera Maometto II. 

Vid urpremiären på Korints belägring hade de fruktansvärda grymheterna kring turkarnas seger några månader tidigare upprört parisarna. Denna Rossinis första franskspråkiga opera har med fog kallats den första samtidsorienterade operan överhuvudtaget, ett verk som tydligt kommenterar och tar ställning i ett aktuellt samhälleligt, politiskt och etiskt händelseförlopp. 

Regissören Davide Livermore har här ett enormt stilmässigt spretigt material att försöka visualisera på scen. Han gör det, tillsammans med sitt scenografiteam och italienska designföretaget D-WOK, till en storstilad och vital megashow. Det är Livermores femte samarbete med D-WOK, som specialiserar sig på multimediakonst, videodesign, scenografi och interaktiva framträdanden. Varje gång har designföretaget bidragit med estetiskt hänförande men också fördjupande och meningsfull videokonst. Rossinis franska operaproduktion står som föregångare till grand opéra och det är D-WOK som fullt ut lyckas ge en motsvarighet till den genrens grandiosa effekter. Videoprojektionerna följde handlingen inte på stora videoskärmar utan som flyttbara konstverk med romantiska prunkande 1800-talsmålningar med tunga guldramar, en talande bild av den kitschiga orientalism som präglade lord Byrons, Rossinis och Europas 1800-tal.   

Samma ironiska stilblandning återkom också i Gianluca Falaschis kostymer. Grekerna i antika klassiska tågor och lagerkransar, de turkiska belägrarna i ljusa nutida kostymer, vilka ofta stannade upp i tablåartade konstellationer påminnande om kända konstverk, ivrigt fotograferande eller skrollande på mobiler. 

”Värst utsatt blir Paolo Bordogna, som tjänaren Germano som oavlåtligt tvingades upprepa trendiga gags med oändliga aerobicsövningar, en fånig nallebjörn som snuttefilt med mera.”

Att hålla ihop de monumentala musikfreskerna i Rossinis sena produktion är något som den mest namnkunnige maestro kan gå bet på, särskilt i Korints belägring med de många långa recitativiska sjoken som bryter in i den ursprungliga musikaliska uppbyggnaden. Dirigenten Carlo Rizzi har den förmågan och han gör det med återhållen auktoritet och tydlighet. Med en osviklig känsla för Rossinis tempi leder han orkestern från Bolognas Teatro Comunale till lysande orkesterspel. Bolognaorkestern, som i många år var Pesarofestivalens husorkester, är nu efter sju års bortavaro tillbaka, en ovärderlig kvalitetshöjning för föreställningarna såväl som för hela Rossinifestivalen.  

Den ryska sopranen Vasilisa Berzhanskaya är en av dessa sopraner från öst som med gränslös vokal potential, fyllig varm klang, virtuos koloratur och dramatisk begåvning, numera blivit oundgängliga i den italienska repertoaren på scener världen över. Som Pamyra gestaltar hon övertygande och expressivt konflikten mellan kärleken till Muhammed och till fadern och fosterlandet. Adrian Sâmpetrean, sultanen Muhammed, är övertygande sceniskt, men hans bas saknar svärta och dramatisk kraft. 

Pesaroveteranen Maxim Mironov, en av våra främsta Rossinitenorer, levererar som den korintiske härföraren Néoclès, Pamyras tilltänkte, fullgod belcanto. Tenoren Matteo Roma är stark och närvarande som den förbannande fadern Cléomenès. I slutet, före det kollektiva självmordet, lyckades Simón Orfila, som översteprästen Hiéros, med inlevelse och baspondus få liv i den deppiga profetian om grekernas ärorika historia och kommande femhundraåriga olycka. I de många körpartierna medverkar kören från Teatro Ventidio Basso som bidrog till att denna 200-årsjubilerande Korints belägring blev en välförtjänt succé.  

Silkesstegen rullas ut från den hemligt gifta Giulias sovrum för hennes makes, den fattige Dorvils nattliga besök. Den blir på grund av olika amorösa missförstånd flitigt nyttjad av andra herrar med åtföljande komplikationer. Här kan man konstatera att den infallsrika buffaregin i Damiano Michielettos prisade uppsättning från 2009 har åldrats snabbare än scenografin. 

Värst utsatt blir Paolo Bordogna, som tjänaren Germano som oavlåtligt tvingades upprepa trendiga gags med oändliga aerobicsövningar, en fånig nallebjörn som snuttefilt med mera. Bara det att proffsigt lyckas hantera alla påhitten visar att Bordogna är Italiens ledande buffabaryton i dag. Övriga medverkanden, sopranen Hasmik Torosyan som Giulia, tenoren Alasdair Kent som Dorvil och basen Iurii Samoilov som Blansac bidrog sångligt och sceniskt på hög nivå, men något riktigt frustande spelhumör ville inte infinna sig. Inte ens i den berömda uvertyren lyckades dirigenten Iván López-Reynoso med Bolognaoperans rutinerade orkester få till någon riktig sprutt.  

Takspegeln över den trendiga våningen i Paolo Fantins scenografi, där väggarna antyds med kritstreck som en planritning inspirerad av Lars von Triers Dogville, håller fortfarande. 

Sprutt fick man däremot på den andra repriserade enaktsoperan, Tillfället gör tjuven, som tillsammans med Silkesstegen tillhör de fem operor som den tjugoårige Rossini skrev för Venedig 1812. Regissören Jean-Pierre Ponnelles numera legendariska uppsättning från 1997 är festivalens äldsta och har troget repriserats flera gånger av Sonja Frisell. 

Operan, som har två förväxlade resväskor som grund för förvecklingsintrigen, är en av Rossinis musikaliskt rikaste och mest eleganta komedier och har inte förlorat något av sin fräschör under dessa nästan 30 år. Ponnelles fyndiga, snabba scenbyten, personregin med humor och elegans utan flåshurtiga farsschabloner; allt detta tillvaratas och vitaliseras ytterligare av ett ungt sångarlag som alla borde få sitt eget omnämnande. 

”Flórez upphöjde Rossinitenorens status till samma nivå som de Verdi- och Puccinisjungande stjärntenorerna och med honom som lysande förebild följde vad man skulle kalla en Björn Borg-effekt för Rossinitenorer.”

Det får räcka med Damiana Mizzi som Berenice, den åtrådda dam som handlingen kretsar kring, vidare tenoren med det prestigefulla efternamnet Dave Monaco och barytonen Matteo Mancini som hennes rivaler. Alessandro Bonato dirigerade Orchestra Sinfonica G. Rossini och här bubblade den efterlängtade Rossinibornyren. 

Ytterligare ett evenemang som påtagligt ställer Rossinifestivalens betydelse i ett tidsperspektiv var trettioårsjubileet av tenoren Juan Diego Flórez’ sensationella inhopp i Matilde di Shabran 1996. Bruce Ford som skulle ha gjort den krävande rollen som Corradino blev sjuk och i sista stund fick den okände 23-årige Flórez hoppa in. Detta blev början på en världskarriär inte bara för honom själv utan visade på festivalens internationella betydelse. Flórez upphöjde Rossinitenorens status till samma nivå som de Verdi- och Puccinisjungande stjärntenorerna och med honom som lysande förebild följde vad man skulle kalla en Björn Borg-effekt för Rossinitenorer. 

Numera har vi en generation tenorer som behärskar belcantosångens samtliga stilmedel suveränt. I Pesaro har Flórez uppträtt nästan varje säsong i tolv olika roller i flera uppsättningar, samt vid många konserter. Han är numera festivalens konstnärlige ledare och hans permanenta hem med sin familj är i Pesaro. Under de senaste decennierna har Flórez målmedvetet och intelligent utvidgat sin repertoar till något tyngre roller hos Donizetti, Verdi och fransk repertoar, som utgjorde en stor del av konserten. Att detta inte menligt påverkat hans Rossiniröst visade den koloraturstinna arian ur Askungen. Och att de höga C:et sitter med lätthet och briljans övertygades vi om i Fausts cavatina, Arnolds aria ur Vilhelm Tell och i ”nio höga C-arian” ur Regementets dotter. Konserten med många extranummer hyllade enhälligt det peruanska tenorundret som Pesaros store son. 

Erik Graune