Wagner: Tristan och Isolde
Regi och scenografi: Marc Arturo Marelli
Nylund, Vogt, Baumgartner, Gantner, Zeppenfeld.
Herrenchor des Sächsischen Staatsopernchorus Drseden und Sächsische Staatskapelle Dresden/Thielemann
C Major 770708 2 [2 dvd]
Denna inspelning gjordes på Semperoper i Dresden under 2024, men Marco Arturo Marellis uppsättning hade då många år på nacken. Premiären ägde rum redan sommaren 1995. Scenen är grå, dräkterna lika grå och närmast abstrakt tidlösa. Isoldes röda hår känns i denna gråa omgivning mycket betydelsebärande. De höga grå väggarna kan skjutas åt sidan och ge öppningar och effektfulla ljusgenomsläpp, annars är det mest upp till de statuariska gestalterna på scenen att ge liv åt föreställningen.
Det är en svår uppgift, men det går ändå ganska bra, framför allt för Camillla Nylunds Isolde som förutom en stark scennärvaro har intensiv nerv i sin sång. Detta får dock gråheten hos de andra att framstå desto mer markant. Nylund har inte någon voluminös praktstämma, men den är perfekt egaliserad, och hon kan ge intensitet åt en fras utan att höja rösten. Hennes Isolde har karaktär och inre resning. Jag tycker mycket om denna Isolde.
Att Tristan är en mer passiv gestalt än sin älskarinna accentueras genom Klaus Florian Vogts milt lyriska tenor. Vackrare än Vogt har väl ingen viskat fram den döende Tristans sista ”Isolde!”, men han ger aldrig riktigt illusionen av den enastående hjälte som alla talar så beundrande om. Snarare är denna Tristan en sympatisk och snäll karl, som knappt övertygar om någon genuin upprördhet ens i tredje aktens deliriska utbrott. Men vackert sjunger han!
Det är både ovanligt och uppfriskande att här som Tristan få uppleva en ren tenor utan ett spår av barytonal klang i botten i samklang med en ren sopran utan det mörkare bröstregister, som är så vanligt hos dramatiska Wagnersopraner. Det ger en ljusare ljudbild än man är van vid åt andra aktens stora kärleksduett. Vid premiären 1995 sjöngs rollerna av Deborah Polaski och Wolfgang Schmidt. Det måste ha låtit mycket annorlunda.
Den flitigt verksamme och ständigt lika övertygande Georg Zeppenfeld är en genuint skakad Marke, och även Martin Gantner är trovärdig som den hundlikt tillgivne Kurwenal. Däremot har jag problem med Tanja Ariane Baumgartners Brangäne. Hon sjunger visserligen som alltid förebildligt, men hon har en hopplöst tantig framtoning, snarare Isoldes amma eller guvernant än hängivna väninna. Jag ser på bilder från 1995, att Kerstin Witt såg lika tantig ut. I det medeltida versepos, Gottfried von Strassburgs Tristan und Isolde, som Wagner utgick från offrar Brangäne sin oskuld och byter plats med Isolde i det mörka bröllopsgemaket för att inte Marke ska märka att han fått en redan deflorerad kvinna i sängen. Det hade inte fungerat med denna äldre dam.
Sächsische Staatskapelle kan naturligtvis spela Wagner alldeles lysande, men Christian Thielemann inramar ändå denna sant ikoniska kärlekshistoria med en ganska avmätt lidelse. Till exempel ett annat Staatskapelle, Berlins, under Daniel Barenboim brinner med en helt annan eld i den här musiken.
Lennart Bromander