SALOMON: MÉDÉE ET JASON
Van Mechelen, Bouchard-Lesieur, Petit, Binon, Van Gramberen, Costanzo.
Chœur de Chambre de Namur, a nocte temporis/Van Mechelen
Château de Versailles Spectacles CVS189 [2 CD]
Distr: Naxos
I samband med min recension av Marc-Antoine Charpentiers Médée på Garnieroperan i Paris (OPERA nr 3/24) nämnde jag att forskare har konstaterat att scenframställningar av trollkvinnan och barnamörderskan Medea reflekterar kvinnans ställning i det omgivande samhället. När kvinnor – vi talar ju här om de högre samhällsskikten, det sociala segment som besökte teater och opera – har en jämförelsevis framträdande position får även Medea det, och tvärtom. Charpentiers opera från mitten av 1690-talet visar en tämligen svag Medea som straffas hårt för sina brott.
I Joseph-François Salomons Médée et Jason från 1713 förefaller det som om kvinnan har en avsevärt starkare plats i det sociala livet. Här är Medea stark, dominant och hämndgirig, medan Jason är vek, undfallande och vad en och annan på den tiden möjligen skulle kalla närmast feminin i sitt känslosamma vacklande. Han har svårt att bestämma sig, tvekar mellan att följa kärleken till Créuse, eller ge efter för Medeas krav. Trollkvinnan segrar givetvis, hon dödar deras barn, Créuse och om inte folket hindrat Jason skulle han i slutscenen ta livet av sig.
Inte nog med detta. Även Créuse tar stor plats, hennes diskussioner med både Jason och Medea skiljer sig kraftigt från Charpentiers opera. En slutsats som vi kan dra av detta är att operakonsten var – och är – allt annat än världsfrånvänd. Politik i en eller annan form färgar alltid av sig. Vi behöver ju bara påminna oss om hur Euripides Medea brukar se ut på svenska scener: säg den uppsättning som inte vill väcka sympati för barnamörderskan.
Andra faktorer ska ha spelat in i Salomons opera, som att tiden hade en förkärlek för expressiva känslor med inslag av skräck, nästan som ett proto-gotiskt mode långt innan romantikens intresse för genren. Men Salomons opera fick en lång livslängd, den spelades med jämna mellanrum i omkring 40 år, alltså även långt efter att publikens lust för skräck hade bedarrat.
Det är Jean-Philippe Rameaus operor som förpassar Salomon till arkivet trots att den senares komposition på flera vis förebådar just Rameau. Charpentiers opera, ingen succé när det begav sig, hoppar Salomon över. I stället vidareutvecklar han tekniker från Jean-Baptiste Lullys Armide (körer, demoner, häxor) och Marin Marais Alcyone (den temperamentsfulla, energiska orkestermusiken), lärdomar som även Rameau kommer att insupa och som därmed ger Salomon en plats i den utvecklingskedjan.
Reinoud Van Mechelens inspelning, där han alltså både dirigerar och sjunger den manliga titelrollen, är energifylld och välartikulerad. Solisterna av hög klass och orkestern, a nocte temporis, har god svikt med tydliga konturer.
Mezzosopranen Marie-Andrée Bouchard-Lesieur gör en skarp och karaktärsfylld Medea som bryter fint mot Van Mechelens veke Jason, en emellanåt liksom gråtfärdig stämma. Sopranen Mélissa Petit har trots sitt efternamn en stark och samlad sopran som Créuse, liksom Cyril Costanzos bas ger auktoritet åt Apollo och Créon. De mindre rollerna, flera från den förträffliga Namur-kören, gör även de goda insatser i denna inspelning, som inte bara har sitt egenvärde utan också är en pedagogisk rekommendation för den som vill följa den franska operans väg från Lully till Rameau.
Claes Wahlin