Rienzi på Bayreuther Festspiele

Årets jubileumssommar i Bayreuth inleddes med premiären på Rienzi, som spelades för första gången i festspelshuset. Richard Wagner själv tyckte att hans tredje opera, uruppförd i Dresden 1842, var ovärdig att framföras vid Bayreuthfestspelen. 

Originalpartituret skänktes till Adolf Hitler 1939 vid dennes femtioårsdag och är nu försvunnet. Nu i Bayreuth har man musikaliskt utgått från en version från 1871. Rienzi Den unge Hitler såg operan i Linz 1906. Det var där som det sägs att han fick visionen om att han en dag måste lyckas göra Tyskland stort igen. Ja, vi vet ju vad som skedde. Nazisterna inledde för övrigt, med start på 1930-talet, alltid sina partidagar i Nürnberg med Rienzi-uvertyren. Tala om att ett operaverk är politiskt belastat. 

Det var först när Wieland Wagner satte upp operan i Stuttgart 1957 och kraftigt reviderade verket som man kan tala om någon form av renässans. På senare tid har främst tyska operascener spelat verket, och en dvd-inspelning finns från en uppsättning på Deutsche Oper i Berlin.  

Richard Wagners libretto bygger på en på den tiden nyutkommen roman (1835) av Edward Bulwer–Lytton om den romerske ledaren Cola di Rienzo (eller Rienzi), som 1347 valdes till folktribun och som sågs som rikets befriare. Wagners libretto innehåller några grundteman som känns igen senare, t.ex. den ensamme idealisten som med sina utopiska idéer vill frälsa världen. Tonspråket är mycket owagnerskt. Denna femaktsopera, som tog sex timmar i anspråk vid uruppförandet, avslutar varje akt med en förlängd finalensemble som är fylld med solon, duetter, trios och folkscener. 

Operan blev Wagners största publikframgång, för ingen av hans andra verk fick ett sådant succéartat premiärframförande. Dirigenten Hans von Bülow kallade senare operan för ”Meyerbeers bästa opera”, men det har jag svårt att hålla med om efter att ha sett Meyerbeers Hugenotterna och Profeten samt Halévys Judinnan på scen. Verk som utgör själv kärnan inom grand opéra. 

Den ungerska duon Alexandra Szemerédy och Magdolna Parditka, som båda svarar för regi, scenografi och kostymdesign, har haft Thomas Manns novell Mario och trollkarlen (1929) som inspiration för sin iscensättning. Novellen handlar om magikern och illusionisten Cipolla som hypnotiserar sina hotellgäster under en trolleriafton, men han är i grunden en representant för auktoritära fascistiska ledare (läs Mussolini). 

I den dagern kan man också se Rienzi. Under uvertyren ser vi tre rum i genomskärning med Rienzi, systern Irene och en sjuk pojke som dör. Det finns ett incestuöst drag mellan syskonen, något som senare får full blom i Valkyrian. Rienzi handlar också om splittring mellan olika politiska falanger i Rom och det har man i regin löst på ett kongenialt sätt genom att visa en valvaka med projicerade valresultat. Kampen står mellan Rienzi och släkterna Colonna och Orsini. Rienzi väljs till folktribun. Uppsättningen utspelas formellt i Rom, men kan upplevas tidlös. Igenkänningen är stor, för det finns många likheter med vår tid. 

Familjen Orsini försöker röva bort Irene medan Rienzi är borta. Adriano Colonna, som älskar Irene, lyckas förhindra detta. Därefter bryter en revolt ut, och fastän Adriano är av ädel börd ställer han sig på folkets sida. En mordsammansvärjning mot Rienzi avslöjas, men de andra släkterna, Orsini och Colonna, vill inte avstå från den makt som de har utövat under århundraden och uppviglar folket. Folkmassan reser sig mot Rienzi, Adriano försöker förgäves rädda honom och stormar Capitolium som sätts i brand. 

Denna mastodontuppsättning bjuder på många fina sceniska förvandlingar inför öppen ridå. Andra aktens balettmusik utformas här till en mycket rolig pantomim, där Wagnerfigurer från Holländaren till Parsifal spelar upp olika scener. Ur scengolvet kommer en miniteater upp (teater i teatern). Och publiken har mycket roligt åt intermezzot. Jag har upplevt något liknande vid en Mästersångar-premiär i Hamburg för drygt 25 år sedan, där Peter Konwitschny i tredje akten på festängen lät Wagnerfigurer göra entré, också det till publikens munterhet.

I Bayreuth försöker dirigenten Nathalie Stutzmann övertyga oss om att Rienzi hör hemma i festspelshuset men jag är tveksam, för verket når inte upp till kanon av de tio andra Wagnerverken som spelas regelbundet. Stutzmann gör dock en heroisk insats för att tygla detta musikaliskt ojämna verk och där sångstämmorna ibland kräver det övermänskliga. Festspelsorkestern spelar som vanligt på högsta nivå. De många och omfattande körinsatserna är grandiosa och här måste kormästaren Thomas Eitler-de Lints insats med festspelskören prisas. 

Rienzi spelades nio gånger i somras och jag såg den fjärde föreställningen. Där gjorde den danske tenoren Magnus Vigilius rolldebut, vilket var inplanerat. Han har bara gjort mindre roller som Froh i Rhenguldet och Walter von der Vogelweide i Tannhäuser tidigare i Bayreuth. Sedan tio år tillbaka är han en etablerad sångare, främst i Wagnerfacket. Det här får ses som hans stora Bayreuthdebut och den utförde han alldeles lysande. Rollen kräver både vokal uthållighet och styrka och det har Vigilius. Det är först i bönen ”Allmäch’ter Vater” som lyriken i rösten tillåts komma fram. Vid de övriga föreställningarna sjöngs titelpartiet av Andreas Schager. 

Gabriela Scherer som Irene var också en tillgång med sin lyrisk-dramatiska sopran. Den som imponerade stort var den amerikanska mezzosopranen Jennifer Holloway i byxrollen Adriano. Hon äger en mycket tät röst med en otroligt fin genomslagskraft, detta i kombination med en scenisk plastik vilket gjorde rollfiguren mycket profilerad. Ja, hela solistensemblen var mycket välbesatt. Inte minst basen Andreas Bauer Kanabas som Colonna och barytonen Michael Nagy som Orsini.

Trots mina positiva omdömen har jag svårt att förstå tjusningen med verket, där det vokala ibland ligger utom gränsen för det sångbara. Det här är förmodligen en engångshändelse för jag har svårt att tro att Rienzi skulle bli ett stående inslag på festspelen i fortsättningen.

Som slutkläm kan jag bara instämma med regissören David Pountney som satte upp Rienzi på Wiener Staatsoper 1999: ”Wagner investerade det musikaliska förverkligandet i Rienzi med den ogenerade extravagansen och smakfulla överdriften hos ett hotell i Las Vegas … Bara ett självmedvetet och ogenerat bruk av kitsch kan mäta sig med denna musikaliska egomani.”

Sören Tranberg