Nibelungens ring på Bayreuther Festspiele

I somras firade Wagnerfestspelen i Bayreuth sitt 150-årsjubileum genom att spela nyuppsättningar av både Nibelungens ring och Rienzi, den senare för första gången i festspelshuset. 

Sommarens Ring var den sextonde iscensättningen sedan uruppförandet 1876. I år presenterade man en AI-inspirerad version som saknade all form av personregi eller scenisk tolkning. Det här var mitt nionde besök i Bayreuth sedan 1982 och den femte kompletta Ringen som jag sett här. Ringen inbjuder till hur många tolkningsmöjligheter som helst och det har jag sett tidigare i Bayreuth och även i andra tyska operahus, men också på nordiska och svenska scener. Här blev det nästan aldrig någon interaktion mellan rollfigurerna utan ”agerandet” blev stumt. 

Kurator för denna AI-generade version var Marcus Lobbes. Han har fått enorm kritik såväl av publik som kritiker för teamets oförmåga att tolka verket. Det fanns ingen scenografi, ingen rekvisita eller några fasta rumsliga detaljer. Festspelshuset har den allra modernaste scentekniken och jag har sett många ljudlösa scenförändringar inför öppen ridå. Nu kändes det som ett konsertant framförande, där alla medverkande hade samma gråmelerade klädsel.

Efter Rhenguldet var det svårt att se vem som var vem i applådtacket. Här rådde total konformitet. I stället projicerades bilder från olika Ring-uppsättningar i Bayreuth på en rundhorisont, där sångarna var placerade framför den, frontalt ut mot publiken. Ibland gick de in i bildmassorna, vilket gjorde att det var ännu svårare att följa skeendet. Jag såg den sista av de tre Ring-cyklerna och tydligen projicerades bilderna på ett slumpartat sätt och det var olika från gång till gång under de olika cyklerna. 

Jag träffade en ung svenska som här såg sin första Ring, och vad hon fick ut av denna kökkenmödding kan man undra. Merparten av den initierade Bayreuthpubliken kan sin Ring och jag kunde följa med eftersom jag kan verket väl musikaliskt. 

Avsaknaden av scenografi gjorde det svårt rent akustiskt för sångarna. Det berättade Camilla Nylund, som gjorde alla tre Brünnhilderollerna, i en intervju. Hon påpekade att det var svårt att höra sig själv på scenen för att det nakna scenrummet slukade en del av rösterna. 

Bäst klarade sig de manliga sångarna, inte minst den lysande Michael Volle i alla tre Wotanpartierna. Han står nu på toppen av sin karriär med en tät och konditionsstark basbaryton och han fick också publikens största uppskattning. En annan publikfavorit var Klaus Florian Vogt som sjöng Loge, Siegmund och de båda Siegfriedrollerna inom loppet av fem dagar. Den bedriften gjorde väl bara Wolfgang Windgassen på 1950-talet. Vogt har breddat sin höga och penetranta tenor även om han inte är någon hjältetenor. Han tog inte heller Siegfrieds höga c:n varken i Siegfried eller Ragnarök. En annan stor tillgång var Gerhard Siegels Mime, inte minst i Siegfried med sin sonora och omfångsrika tenor. 

Nu var det inte bara äldre föreställningsbilder som visades utan även bilder på världspolitiker och konstnärer. Vad Willy Brandt och Günter Grass har med tetralogin att göra, ja, det kan man fundera över.

Nu var det inte bara äldre föreställningsbilder som visades utan även bilder på världspolitiker och konstnärer. Vad Willy Brandt och Günter Grass har med tetralogin att göra, ja, det kan man fundera över. Rent komiskt blev det när Vogt sjöng ”Nothung” i Siegfried samtidigt som bröderna Wieland och Wolfgang Wagner tittar ner på Siegfried och Mime. Är det detta som är Werkstatt Bayreuth? 

Camilla Nylunds lyrisk-dramatiska sopran passade fint för Brünnhilderollerna. I Valkyrian saknar man lite djup i rösten. Hennes höjdtoner var väldigt säkra och slutscenen i Ragnarök genomförde hon med stor ackuratess. Här projicerades bilder från Patrice Chéreaus Hundraårsring med Riccardo Peduzzis oförglömliga scenografi i bakgrunden. Även bilder från Frank Castorfs version tjatades om in absurdum. 

Nylund och Vogt har sjungit ihop i decennier och de känner varandra väl. Själv såg jag dem i Webers Euryanthe i Dresden för 20 år sedan, vidare i Die tote Stadt i Helsingfors och tidigare i Bayreuth i Lohengrin. På dvd-plats i det här numret recenseras deras Tristan och Isolde. Nylund behöver aldrig forcera som Brünnhilde, men ett litet snabbt vibrato är hennes kännetecken och där går textningen tyvärr ibland förlorad.

En besvikelse var Elza van den Heevers Sieglinde med en total brist på textförståelse. Särskilt jämfört med Lise Davidsens i Valentin Schwarz’ förra Ring, där hennes härligt omfångsrika sopran och ”O hehrstes Wunder!” i tredje akten var värd hela föreställningen. Det viktiga stället gick helt spårlöst förbi med van den Heever. 

Den vokala standarden i år är annars den bästa sedan Peter Halls Ring, som jag upplevde 1984 med en amazonlik valkyria i Hildegard Behrens. I år måste många sångare framhållas, som den unga ungerska mezzon Anna Kissjudit som Fricka och Första nornan. Den här säsongen gör hon Erda i Rhenguldet i Den Norske Operas kommande Ring-cykel. En annan klippa var som vanligt Christa Mayer som Erda och inte minst som Waltraute. 

Basarna Peter Rose (Fafner) och Mika Kares (Fasolt, Hunding och Hagen) var också av högsta karat. Dock saknar Kares den riktigt nattsvarta svärtan hos Hagen. Jochen Schmeckenbecher som Alberich var också solid. 

Stort stöd hade sångarna i Christian Thielemann, som under Valkyrian dirigerade sin tvåhundrade föreställning i festspelshuset. Han formar med sina snabba tempi en intensitet som sångarna svarar upp mot. Valkyrians första akt tog bara 58 minuter – ett oerhört snabbt tempo, men det kändes aldrig forcerat.

Akustiken i festspelshuset har prisats förr och det är bara att instämma, för ingen annanstans kan man få höra Wagner spelas med sådan professionell briljans. Det är allt från stora orkestervågor till ciselerade partier som man nästan aldrig hör annars. 

Bildintrycken var otaliga och skiftningarna så snabba att man nästan blev yr i huvudet. Och inte blev det bättre av en värmebölja med en topptemperatur på 34 grader under Siegfried. Under mellanspelen i Ragnarök drogs ridån ner och här kunde man koncentrera sig på musiken. Jag skulle tro att det var ett krav från Thielemanns sida. 

Denna AI-version gavs bara under denna jubileumssommar. Det här hade kunnat bli en fullträff om man hade engagerat en regissör som tolkat verket och det i kombination med Christian Thielemanns både lyhörda och inspirerande musikaliska tolkning. Jag hoppas innerligen att få slippa fler AI-versioner på operascenerna!

Sommaren 2028 väntar nästa Ring, då med Daniel Johansson i de båda Siegfriedrollerna. 

Sören Tranberg