MONTEVERDI: L’ORFEO
Prégardien, Blondeel, Perbost, Zaïcik, Auvity, Bertin-Hugault, De Donato, Crosman, Figuier.
Les Épopées/Fuget
Château de Versailles Spectacles CVS103 [2 CD]
Distr: Naxos
Dirigenten Stéphane Fuget har ett ärende med sina inspelningar av Claudio Monteverdis operor. Jag påpekade saken i samband med förra numrets essä om Monteverdi, och med L’Orfeo är syftet uttalat i programhäftet: texten ska bli tydlig, det är inte tonhöjden som följs, utan deklamationen. Texten blir då ”befriad”, den kommer i förgrunden och förväntas ”gå direkt till lyssnarens hjärta”. Resultatet, hävdar man, blir väldigt modernt med en emotionell laddning som det inte ska gå att värja sig mot.
Tyvärr har jag inga som helst problem att värja mig. Rösterna här, erfarna barocksångare som Julian Prégardien (Orfeo), Cyril Auvity (Apollo, Eco, m.fl.), Eva Zaïcik (Budbäraren, Hoppet) eller Gwendoline Blondeel (Musiken, Eurydike), är både uttrycksfulla och välartikulerade. Les Épopées spelar fint, men de befinner sig alltså på en andrarangsposition i denna inspelning.
Att höra denna dramatiska deklamation, som rör sig mellan knappt hörbara viskningar och rejäla känsloutbrott – även i de många madrigalliknande körpartierna – må roa en bit in i operan, men blir i längden enahanda. Jag frågar mig också om Fuget ser sitt ärende som att det var ungefär så här som publiken i Mantua 1607 uppfattade verket, eller att den effekt han tror att hans tolkning – läsning är kanske en mer korrekt term – är en modern metafor för den historiska verkan.
Monteverdi må med L’Orfeo Lfortfarande balansera mellan madrigal och monodi. Recitativet må ha varit viktigt, men så var även musiken, de skulle balansera varandra. Den musikaliska auktoriteten skulle övertyga, inte enbart levandegöra texten. Med Stéphane Fuget vid rodret går musiken i sank medan rösterna kravlar skvalande mot stranden.
Claes Wahlin