Festivalrapport: Opernfestspiele i München

Erik Graune rapporterar från sommarens Opernfestspiele i München, där han bland annat såg två av den senaste säsongens nyproduktioner, Faust och Alcina. 

Lotte de Beers regi i Faust mottogs som alltför konventionell och med avsaknad av intresseväckande idéer. För att vara en uppsättning av Faust på en av Tysklands mest prestigefyllda scener saknas förväntad intellektuell regianalys av Goetherelaterat idégods. Det utesluter en väl fungerade och spännande uppsättning i Christof Hetzers brutalistiska scenbild som visar svarta skifferplattor på scengolvet där metalliskt glänsande väggar dominerar. Scenbilderna antyds genom modeller i miniformat av Marguerites kammare, kyrkan, krogar och fängelsehålor. Människor i hudfärgade lumpor och kostymer ur skilda tidsepoker av Jorine van Beek visas på stora bildskärmar i dryckeslag, krigsscener och i alerta videoprocessioner av Benedikt Zehm. 

Vridscenen snurrar elegant och effektivt i en fartfylld spännande berättelse, realistisk och djupt mänsklig – benämningar som sällan kan användas i nutida sofistikerade uppsättningar. Daniele Rustioni kramar med orkestern ut varje droppe underbar sötma ur Gounods kraftfulla långa melodibågar men som ändå aldrig blir sliskig.   

Persongestaltningen är konventionell, Faust är förföraren pendlande mellan det goda och onda, Marguerite är oskyldig och försvarslös, Mefistofeles är demoniskt rolig och raljant. Vokalt är det över lag väl godkänt. Världsstjärnan Piotr Beczala ersattes av Long Long som gjorde bra ifrån sig med säkert högt c i cavatinan och effektfulla pianissimi. Kyle Ketelsen med smidig och uttrycksfull bas som fick ersätta önskvärd svärta och volym. Nicole Car var en ovanligt kraftfull Marguerite med briljant koloratur och slagkraftig höjd. Nämnas bör Boris Pinkhasovich som en härligt välljudande Valentin och Emily Sierras Siebel och Dshamilja Kaisers Martha. 

Georg Friedrich Händel på Prinzregententheater, Münchens lilla Bayreuth, är redan ett festspel i sig, en tradition där man sedan ett par decennier framför idérika, roliga och tuffa barockoperashower, framför allt ur Händels femtiotal operor och oratorier. Extra spännande var det i år när man skulle ta sig an historien om den förföriska trollkvinnan Alcina. Under den nu halvsekellånga Händelrenässansen har den blivit en av hans mest spelade operor. Många av vår tids stjärnsopraner har fått ge röst åt hennes kärlekskval när riddaren Ruggiero övergivit henne (nu senast på Confidencen, i den drygt hundra år äldre versionen av Francesca Caccini). Alcina har också blivit föremål för många feministiska och queerteoretiska tolkningsparametrar.  

”Alcina visas här helt utan trollstav och magisk mantel, här är hon från början sårbar och ångestfylld, ensam och olycklig.” 

I Johanna Wehners uppsättning med scenografi av Benjamin Schönecker ser man ett elegant vardagsrum i en bättre sommarvilla med en balustrad på en övervåning. Här råder total oreda, omkullvälta möbler, krossade vaser och utslängda blommor. På golvet ligger en apatisk kvinnogestalt medan en hord av tjänare effektivt städar upp i kaoset. Deras rutinerade effektivitet visar att det inte är första gången. Det är morgonen efter ett av Alcinas otyglade vredesutbrott, förmodligen resultatet av Ruggieros redan nu sviktande kärlek. Alcina visas här helt utan trollstav och magisk mantel, här är hon från början sårbar och ångestfylld, ensam och olycklig. 

Ambitionen i uppsättningen är att visa Alcina som en normal kvinna. Fortsättningen blir ett statiskt konventionellt agerande utan att grundtankarna visualiseras i regin och förankras i rollerna. Särskilt i den andra mer dramatiskt laddade delen, som utspelas på konstgallerier, där Alcinas förtrollade älskare står utställda som förgyllda skulpturer i montrar, blir det spänningslöst och blekt. 

Wehner fokuserar i stället på det mellanmänskliga. Det är kärleken, svartsjukan, vreden och ensamheten som här analyseras och uttrycks i en lång rad arior som hör till operalitteraturens allra skönaste. De framförs på ett mästerligt sätt av sångarna så att den långa första delen, längre än den längsta akten i Wagneropera, aldrig ger träsmak. 

Först och främst Jeanine De Bique som Alcina. Hon darrar av smärta och ångest och låter sin sopran gränslöst modellera fram fraserna och forma klangen till pianissimo i de högsta registren. Samarbetet med dirigenten Stefano Montanari och Bayerska statsoperaorkestern, utökat med tidstrogna instrument, blir till en utsökt dialog där musikerna hela tiden minutiöst svarar på sångarnas pausering, virtuosa koloraturtrix och oändligt utdragna linjer. 

I detta är flera i ensemblen jämbördiga med Jeanine De Bique, inte minst John Holiday som Ruggiero. Ruggiero själv är ingen magiker, men med sin gränslösa countertenor utför Holiday de mest otroliga virtuosa trollkonster och också andlös innerlighet och sorg i operans mest kända hit, ”Verdi prati”.  Alldeles utmärkt är också Elsa Benoit som Morgana, Alcinas syster. Ofta görs hon lite fjollig i sin förälskelse i den till man förklädda Bradamante (Avery Amereau). Här tar man henne genom Benoits intensiva skönsång helt på allvar. Julian Prégardien som Oronte, Carine Tinney som Oberto och basen Gerrit Illenberger levererar sina arior och gör Alcina på Prinzregententheater till en härlig sångarfest.  

Erik Graune