CAVALLI: L’EGISTO
Mauillon,, Junker, Wilder, Bré, Tricou, Bockler, Lefevbre, Scott, Jacquard, Meng, Bunel, Hasler.
Le Poème Harmonique Dumestre
Château de Versailles Spectacles CVS076 [2 CD]
Distr: Naxos
Samma år som Claudio Monteverdi dog, 1643, och ganska tätt inpå i samma stad, Venedig, där dennes Poppeas kröning hade uppförts 1642, hade Francesco Cavalli premiär på operan L’Egisto. Om Monteverdis opera handlade om politik och erotik, om moral och omoral, lämnar Cavalli – en av Monteverdis lärjungar – de komplikationerna för att ägna sig åt det vi gärna associerar med barockoperan i allmänhet: kärlek med förhinder, förvisso med ett slags moral i bakgrunden, men föga politik.
Historien är enkel: titelpersonens svartsjuka på Clori leder till galenskap eftersom hon älskar Lidio som därför överger en uppbragt Climene, men tack vare gudarnas ingripande återställs både sinnesron och kärleken. Slutets duett, kan det vara värt att notera, uppbär tydliga likheter med finalens duett mellan Poppea och Nero (”Pur ti miro”), ett faktum som sätter i fråga om kompositören till den senare, eftersom den enligt forskningen först framfördes i Neapel 1651, måhända var Cavalli?
Nåväl, Cavallis opera är en snabbt sjungen historia med över trettio arior, nästan alla eleganta och flera av dem minnesvärda, om än ofta ganska korta. I L’Egisto har uppenbarligen utvecklandet och prioriteringen av just arian gjort raska framsteg. Sällan spelad i Sverige – men på Södra Teatern i Kungliga Operans regi 1977, som även gav Cavallis Scipio Africanus 1972; Drottningholmsteatern gav Jason och Medea 2012 – men kanske är det snart dags för Cavalli på svenska scener igen, inte minst eftersom de senaste decennierna odlat fram så många utmärkta orkestrar och solister.
En av dessa ensembler är Le Poème Harmonique under Vincent Dumestre, som i denna inspelning, den första av verket, har med sig en rad säkra solister. Orkesterklangen är mjuk och precis, med elegant continuo.
Marc Mauillons stabila stämma som den av svartsjuka drabbade Egisto, Sophie Junkers Clori, en lika snygg sopran som Ambroisine Brés Climene, dessutom en rad mindre roller som fit glider in vid de få tillfällen handlingen kräver. En inspelning av god klass och som borde ger mersmak för den som har Cavalli kvar att roas och njuta av.
Claes Wahlin