Jag är Ulla Winblad på Folkoperan

Sceniska verk om Carl Michael Bellman uppfördes med jämna mellanrum under 1800-talet. I romantisk tro längtade man till ett försvunnet Stockholm där pimpinellan flödade och damerna lätta på foten, men egentligen dygdiga. Ulla Winblad fick knappast en egen röst, även om möjligheten yppade sig 1879 när man kunde konstatera att det fanns en förebild, Maria Christina Kiellström, som från yttersta fattigdom blev en firad nattlöperska, men av alkohol och tidens våld fick en osäker tillvaro där hon i bästa fall lyckades försörja sig, i värsta fall blev slagen och släpad inför kämnärsrätten.

Kiellström tog sig själv namnet Ulla Winblad, och detta innan Bellman fick nys om henne. Hon ska ha varit beryktad, så pass att hennes namn även nådde Norrköping dit hon flyttade i hopp om ett hyggligt liv. Om detta vet etnologen Rebecka Lennartsson att berätta, som hon gjort i en bok vilken ligger till grund för Klas Östergrens libretto till Andrea Tarrodis Jag är Ulla Winblad.

Det bästa i denna musikteater är musiken. Tarrodis färgrika klanger möter traditionen från Kurt Weill med melodisnuttar från Bellman som integreras vid lämpliga tillfällen. Allt lett med säker hand av dirigenten Gudrun Dahlkvist. Det är rytmiskt och elegant på ett sätt som inte riktigt får scenisk motsvarighet. I förhållande till texten ligger musiken tätt, som en självständig kommentar. I programmet tror sig Östergren minnas att Fred Åkerström, trubaduren som gärna sjöng Bellman och för övrigt spelade Fredman i Lars Forssells Haren och vråken på Stockholms stadsteater i slutet av 1970-talet, skulle ha yttrat att opera, det ska lukta stall.

På Folkoperan är allt vad en sådan metaforisk stalldoft som kan erinra om Winblads 1700-tal fjärran. Nora Nilssons regi har resulterat i en om inte klinisk, så i alla fall välputsad och förvånansvärt kysk föreställning. Det klotter som upptar fondväggen överträffar inte på långa vägar vad som kan stå på toaletten i närmaste pub. Julia Przedmojskas scenografi må vara effektiv med sin bardisk som kan förvandlas till ett upphöjt scengolv eller döljas i en nedsänkt svepning, men den styr regin alltför mycket.

Lena Lindgrens kostymer låter tyllkjolarna vara gråa och nedsmutsade, men eftersom alla bära likadana kostymer blir de i stället ett nästan monokromt inslag som i kombination med regin ger publiken ett antal bilder, inte något skeende bland gränder, utskänkningslokus eller jungfruburar.

Porträttet av Winblad är därtill ganska ljumt, hon framställs som alltför passiv i en värld där inte så lite envishet och jävlar anamma nog krävdes för att överleva såväl rykte som nöd och våldsamma män. Nog kunde hon ha fått utdela åtminstone en käftsmäll.

Men sjunga kan inte minst Tessan-Maria Lehmussaari som den yngre Ulla, en samlad och slipad sopran, liksom Karolina Blixts välriktade mezzosopran som kopplerskan Plattskan. Björn Kjellmans sångliga insats, närmast ett slags parlando, får betraktas som en arbetsseger, säkrare är Olle Perssons Nordström (make nummer ett), liksom att körinsatserna över lag är mycket bra.

Som sagt, detta är inte opera, utan ligger åt musikalhållet, inte olikt hur man ska placera Stephen Sondheim, som för övrigt blir nästa produktion på Folkoperan.

Claes Wahlin