Werther på Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn

I Goethes roman Den unge Werthers lidanden handlar det om en ung mans lidande, medan den unga kvinna han lider för, Charlotte, enbart är ett objekt. När Jules Massenet på 1880-talet, drygt hundra år efter romanen, skapade sin opera Werther ser det annorlunda ut. Charlotte har blivit ett subjekt i sin egen rätt. Att även hon är lidande gestaltas skakande starkt i tredje aktens inledning, operans mest gripande scen. Werthers lidande framstår däremot som en form av narcissistisk egoism. När vi har kommit ytterligare ett sekel framåt i den kvinnliga emancipationshistorien börjar detta ännu tydligare accentueras. 

I Harry Kupfers uppsättning i Hamburg 1991, gestaltades de sociala krafter som krossar den arma Charlotte expressivt, medan Werther likt Goethe gör sig odödlig på hennes bekostnad. I Ann-Margret Petterssons Werther-version på Kungliga Operan 1997 saknades däremot analys av det här ojämna förhållandet mellan Werther och Charlotte, medan den i Guy Joostens uppsättning i Köpenhamn 2002 var desto mer intressant framställd. Den idylliska öppningsscenen var fylld av hot, dolt våld, eventuellt incest, och fästmannen Albert framstod som obehaglig förlängning av Charlottes otäckt patriarkale far. Werther blev till en misslyckad frälsare av Charlotte ur hennes olycka.

När nu Köpenhamnsoperan på sin gamla scen vid Kongens Nytorv i samarbete med Zürichoperan sätter upp Werther på nytt i regi av Tatjana Gürbaca är analysen densamma som hos Kupfer och Joosten. Charlotte lyfts upp som huvudperson (operans titel borde egentligen ha varit Charlotte), och amtmannens hem, liksom miljön i småstaden Wetzlar framstår som klaustrofobiskt inskränkt. Klaus Grünbergs scenografi består av ett slutet rum (dock med ganska många utgångar) i vackert ljust trä, men ett rum som lätt skulle kunna inge kvävningskänsla. 

In i den här världen kommer främlingen Werther stapplande som en sömngångare och verkar också se omvärlden som ett slags poetdröm; ibland fryses omgivningen runt honom. Det är en ganska diffus bild av den självupptagne poeten som träder fram, medan Charlotte blir desto mer levande. Men i jämförelse med Kupfer eller Joosten tar inte Gürbaca riktigt konsekvenserna av sin analys. Inledningsscenen förblir segt idyllisk, vilket den inte behöver vara, och det sociala förtryck och den emotionella utpressning som Charlotte utsätts för mer antyds än gestaltas.

Elisabeth Jansson är med sin varma, runda mezzo, som också har dramatisk potential, en storartad Charlotte, och tredje aktens inledning blir till en skakande höjdpunkt. Jacob Skov Andersens Werther framstår alltså som en rätt diffus figur i sin monomana egocentricitet, men Andersens ganska mörkt färgade tenor är tät och bärig; hans ”Pourquoi me réveiller” är glansfull och oansträngd. Sophie, Charlottes så charmfulla lillasyster, görs fint av en som sig bör i den rollen helt ung sopran, norska Ava Line Shokooh, medlem av Köpenhamnsoperans Young Artist Program. Albert, vid sidan av Sharpless i Madame Butterfly, den mest otacksamma av alla barytonroller, exekveras av Theodore Platt – man undrar om det är en tanke bakom att han är så förvirrande lik Werther, att man först tenderar att blanda ihop dem.

Det Kongelige Kapels chefsdirigent Marie Jacquot leder sin orkester i ett osentimentalt expressivt Massenet-spel, men jag vill minnas att vid Det Kongeliges förra Werther 2002 dirigenten den gången, Michel Plasson, fick fram mer av sensualismen i Massenets musik.

Lennart Bromander