Den tyske basbarytonen Hartmut Welker har avlidit 84 år gammal. Han inledde sin sångkarriär sent. Först vid 28 års ålder började han sina sångstudier vid Hochschule für Musik und Tanz i Köln. Han debuterade 1974 som Monterone i Rigoletto – ett inhopp för en sjuk kollega i Aachen. Då var Welker engagerad i kören där. Den officiella debuten ägde rum tre år senare som Renato i Maskeradbalen på samma scen.
Via Aachen blev det engagemang i Karlsruhe. Under sin tid där gjorde Welker samtidigt en stor internationell karriär med gästspel på Metropolitan i New York, Teatro alla Scala i Milano, Royal Opera House Covent Garden i London, Wiener Staatsoper, Staatsoper i Berlin och på Hamburgoperan, där han under många år var ensemblemedlem. Vidare medverkade Welker flitigt vid festspelen i Bayreuth, Salzburg, Bregenz och Edinburgh.
Hartmut Welkers repertoar var mycket omfattande och det är inte bara för hans skurrila wagnerroller som han är ihågkommen. Här finns komiska roller som Plumkett i Martha, flera Verdiroller som Amonasro i Aida och Carlos di Vargas i Ödets makt samt Barnaba i Ponchiellis La Gioconda. Men också dramatiska Straussroller som Barak i Die Frau ohne Schatten och Jochanaan i Salome samt inte minst Wozzeck i Alban Bergs opera.
Vid festspelen i Bayreuth sjöng Walker alla somrar mellan 2000 och 2006 roller som Klingsor i Parsifal, Wotan i Valkyrian, Alberich i Nibelungens ring, Kurwenal i Tristan och Isolde samt Telramund i Lohengrin. Jag såg honom i två av dessa roller i festspelshuset. Först som Kurwenal premiäråret 2005 i Christoph Marthalers regi med Nina Stemme som Isolde. Samma sommar sjöng han också Telramund i Keith Warners regi. Tidigare i samma roll hade jag upplevt Welker i Peter Konwitschnys omtalade klassrumsversion av Lohengrin i Hamburg.
När jag skriver dessa rader lyssnar jag på Hartmut Welker som Don Pizarro i Christoph von Dohnányis Deccainspelning av Fidelio med Wiener Philharmoniker. Här kommer Welkers stora vokala dynamik fram och där rollens kuslighet går rakt ut i högtalarna. Två kompletta inspelningar som han gjorde med Claudio Abbado är Lohengrin och Schuberts Fierrabras. Nämnas kan också lite otippade repertoarval som Korngolds Das Wunder der Heliane, Eugen d’Alberts Die toten Augen, Zemlinskys Der Traumgörge och Franz Schmidts Notre Dame.
Sören Tranberg