La traviata på Göteborgsoperan

Ett får ligger offrat i mitten av ett långt, draperat festbord. Violetta kommer in i tystnad. Efter hand hörs uvertyren, smygande, i pianissimo. Döden är närvarande redan från början i Göteborgsoperans nya La traviata.

Uppsättningen hade premiär i Savonlinna i juli och öppnar nu säsongen på hemmascenen. Dramat om den vackra, dödligt sjuka kurtisanen Violetta som oväntat finner den sanna kärleken, tvingas ge upp den och slutligen dör upphör inte att beröra. Verdis musik ger den många bitterljuva bottnar. Berättelsen är aktuell även i dag.

Regissören Silvia Paoli tar fasta på det borgerliga samhällets normer och hur den som bryter mot dem får betala ett högt pris. Kvinnans kropp behandlas som något som kan ägas, hanteras och kontrolleras. Detta gestaltas genom ett antal dockor som finns med på scenen. Violetta drömmer om ett eget underland men behandlas som en docka – något att klä av, använda och visa upp, en foglig skönhet.

Bordet/offeraltaret ska senare komma att transformeras till scen, catwalk, handelsdisk och något som liknar ett operationsbord av rostfritt stål i Emanuele Sinisis avskalade scenografi. Här tar gästerna plats på Violettas fest, där Alfredo (Tobias Westman) dyker upp, tafatt förälskad. I deras första duett är det tydligt att Alfredo är alldeles uppriktig i sin kärlek medan Violetta (Ania Jeruc) koketterar. Westman är innerlig i sin gestaltning, med en lyrisk röst som även kan bränna till på höjden.

Violettas parti brukar sjungas av lite olika typer av sopranröster. Jeruc har inte de allra högsta tonerna eller de mest glittrande koloraturerna, men har en intensitet i timbren och bett i hela registret som ger nerv åt rollen. Hennes Violetta är annars ganska återhållen i agerandet, men sjunger nyanserat med sårbarhet och trovärdighet. Så småningom vågar Violetta ge sig hän i den sanna kärleken och drömma om ett annat liv. Hon hittar för en stund den äkta glädjen, den oförställda lyckan från barndomen.

”Systern pillar med sin mobiltelefon – en tidsmarkör som ytterligare komplicerar trovärdigheten i sammanhanget – och ger ett självupptaget och inte särskilt sympatiskt intryck.”

Kostymerna av Nika Campisi är stiliga, spektakulära och humoristiska med referenser till 1700-tal, sagor och Berlusconis bunga-bunga-fester. I den folkrika öken som kallas Paris vill alla ha en bit av Violetta, som slukas av de rovgiriga gästerna. När festen är över torkar man sig om munnen och går vidare. Detta är ett av de regigrepp, effektfullt koreograferade av Emanuele Rosa, som välfunnet fångar berättelsen. Men generellt understryks det ytliga och cyniska så mycket att kontrasterna mellan det glittrigt glamourösa och det dödliga allvaret, som utgör dramats och musikens kärna, delvis försvinner.

På premiären var Orhan Yildiz indisponerad och agerade sceniskt medan Jeremy Carpenter hoppade in och sjöng Germonts parti från sidan. Germonts begäran att Violetta ska avsluta relationen med Alfredo för att rädda familjens rykte kan i sig vara en utmaning att gestalta trovärdigt i vår tid. Hur kan hon gå med på detta stora offer att avstå från kärleken? Här har regissören inte gjort det lättare för publiken att förstå. Förklaringar som ligger nära till hands är att Violetta inte ser sig som värd att älskas och att hon vet att hennes liv ändå snart är slut.  När Germont besöker Violetta anländer han här av någon anledning i en dammig gammal Mercedes och har både Alfredos syster och mor med sig. Systern visar sig vara en liten skolflicka i skoluniform, så argumentet att hennes fästman kommer att göra slut och hennes planerade bröllop riskeras ger en minst sagt obehaglig känsla, som i sig inte direkt tillför något i dramat. Den gripande scenen har i grunden en intressant dubbelhet som hörs i musiken. Vilka motiv är det egentligen som driver Alfredos far, och vilka betänkligheter har han? Germont som karaktär är både en maktmänniska, pragmatiker och kännande fader. 

Jeremy Carpenter sjunger med pondus och hjärta, och Orhan Yildiz’ agerande berättar också just detta. Men regin skriver oss på näsan att alltihop är påhittat och Germont är en hjärtlös skurk. Systern pillar med sin mobiltelefon – en tidsmarkör som ytterligare komplicerar trovärdigheten i sammanhanget – och ger ett självupptaget och inte särskilt sympatiskt intryck. Så när Violetta sitter mitt emot henne och sjunger om den änglalika systern blir det för mig bara konstigt. Skulle hon offra sig för denna snorunge?

Göteborgsoperans orkester klingar vackert och transparent under Aivis Greters ledning, med stor spännvidd i nyanserna. Det är elegant och nyanserat, men ibland kanske lite väl kontrollerat. Det hade varit skönt att få höra orkestern ge sig hän i festvirvlar och desperation, och även att få se mer av detta på scenen. Uppsättningen är på det hela taget välsjungen och välgörande avskalad. Det är genomgående snyggt, stiliserat, men blir emellanåt lite stillastående.

Slutscenen är gripande, där Violetta sjunger med intensitet och skörhet, ensam och döende på det rostfria bordet. Uppsättningens alla dockor samlas ihop och bildar hennes dödsbädd. En bild av alla de roller hon spelat. Eller kanske alla de kvinnor som offrats på konventionernas och patriarkatets altare.

Mia Rådström