Ännu en av Norrlandsoperans stjärnor har slocknat. Sopranen Monica Sjöholm gick ur tiden i november 2025.
Monica ingick i den första sångarensemblen som var med och grundade Norrlandsoperan 1974. Hon berättar själv att hon efter sina studier vid Operahögskolan i Stockholm valde mellan ett kontrakt som Glada änkan i en stor operettsatsning på Oscarsteatern i Stockholm och det banbrytande jobbet i Umeå, där man ville etablera en ny regional musikteater. Just tankarna på att väcka intresse och vinna gensvar från en operaovan publik, att utveckla operarepertoaren och arbetsformerna och att turnera över en hel landsända var det som lockade Monica och fick henne att tacka ja till jobbet på Norrlandsoperan och ett liv i Umeå. Och hon kom att bli Norrlandsoperan trogen under hela sin yrkeskarriär.
Monica var en orädd, egensinnig och kreativ artist. Hennes röst hade få om ens några begränsningar liksom hennes sceniska gestaltningar och hon rörde sig obehindrat från det burleska och groteska till det mest klassiskt eleganta och lyriskt högstämda.
Hon beskrev sig själv som lyrisk-dramatisk sopran med koloratur. Men rösten präglades av ett så vidsträckt omfång att hon under årens lopp kom att sjunga roller såväl i altfacket som i det högsta sopranfacket. Mångfalden av roller kom sig förstås av att hon kunde tänja och böja sin röst i olika riktningar, men Monica lockades också av vokala och teatrala utmaningar och regissörens instruktioner förvaltade hon träffsäkert med sina färgstarka rolltolkningar.
”Hon gav allt för att berika den musikdramatiska berättelsen och bjuda publiken på överraskningar och upplevelser utöver det vanliga”
År 1977 sjöng hon kammarsnärtan Despina i Così fan tutte. I operan ingår det att Despina ska klä ut sig till doktor i första akten och till notarie i den andra. Förklädnaden ska gå snabbt men ändå ge ett trovärdigt intryck. Monica, som var mycket lång och gänglig men extremt rörlig i kroppen, föreslog själv lösningen – en telefonstolpe till doktor och en boll till notarie!
Doktorn fick höga platåskor och en helsvart kroppsnära rock. Cirka två meter lång vandrade hon runt på scenen som en svajande mast. Notarien spelade hon genom att gå lågt på huk genom hela scenen. Hon liknade en svart boll som rullade fram, ungefär en meter i diameter. Att inte hennes knän gick av var ett under. Men sådan var hennes spelglädje och påhittighet. Hon gav allt för att berika den musikdramatiska berättelsen och bjuda publiken på överraskningar och upplevelser utöver det vanliga, gärna med en stor portion humor.
Annars talar hennes rollista nog bäst om omfattningen och mångsidigheten hos en av sin tids skickligaste operaartister. Här följer några exempel: Titelrollerna i Rossinis Italienskan i Alger och Brittens The Rape of Lucretia, Cherubin i Figaros bröllop, Rosina i Barberaren i Sevilla , Donna Elvira i Don Juan, Ännchen i Friskytten, Baba the Turk i Rucklarens väg, Madame Flora i Menottis Mediet, Kain i Scarlattis Det första dråpet, Alice Ford i Verdis Falstaff, Rosalinda i Läderlappen, Leokadja Begbick i Weills Mahagonny, Margit i Stenhammars Gillet på Solhaug, Kvinnan i Poulencs Vox humana, Amelia i Maskeradbalen och Golde i musikalen Spelman på taket.
Monica har lämnat oss, men vi är fortfarande många bland publik och kolleger som med stor beundran och glädje minns hennes mångfacetterade sceniska porträtt och inte minst hennes täta, sammetsmjuka sopranklang med de hisnande snabba koloraturerna som blixtrade förbi som sprakande fyrverkerier.
Som väl är finns åtminstone något av allt detta bevarat på radio- och tv-inspelningar för eftervärlden att återuppleva.
Monica Sjöholm blev 80 år.
Per-Erik Öhrn, konstnärlig ledare vid Norrlandsoperan 1977–78 och 1988–96
Dottern Viktoria Sjöholm minns sin mor …
”Vill du vara med och starta ett operahus i Umeå?” Frågan ställdes till Monica Sjöholm 1973 i en kulturpolitisk tid då en sådan fråga var möjlig. En tid då kulturen bedömdes utifrån sitt mervärde, i stället för marknadsvärde. Som nybliven mamma och nyexaminerad operasångare stod Monica mellan två val: en frilanskarriär i Stockholm, eller en fast anställning i en landsända hon endast utforskat som fjällvandrare. Monica tog sin dotter med på ett tåg upp till Umeå och inledde ett nytt kapitel i livet. Ett kapitel som skulle vara i tjugosex år.
Redan som barn drillades Monica till att bli sångare. Sången var inte ett val, utan ett föräldrakrav. På 60-talet, efter sin mors för tidiga död, kom upproret. Monica flyttade till Sveg, blev bildlärare och storrökare och hängde med den svenska trubadureliten. Men, efter några års rebelliv kallade den klassiska sången åter på henne och hon antogs till Operahögskolan i Stockholm. I huvudstaden sågs hon som något så ovanligt som en begåvning skolad utanför akademierna, och hon fick smeknamnet Skriet från vildmarken. Hon anslöt till sångensemblen Sångens makt och kort därpå kom de, med dirigent Arnold Östman i spetsen, att grunda Norrlandsoperan.
”Som ensamstående förälder krossade hon många glastak.”
I mars 1975 gjorde Norrlandsoperan sin debut, i Östra gymnasiets aula, med en uppsättning av Italienskan i Alger. Det blev starten på något nytt, både i Umeå och i Monicas liv. “Hon är en sensation”, skrev Alf Thoor i Expressen. Många fler fina recensioner skulle följa genom åren. Men, nog sågs de allt som udda fåglar i Umeå, de inflyttade operasångarna. Monica antog utmaningen och såg det som sin uppgift att krossa myten om opera och “primadonnor”. I en tv-parodi låtsades hon, liggandes i galaklänning på en schäslong, ge tittarna en inblick i en divas hem och vardag. När kameran zoomade ut sågs Mio möbelvaruhus, med skylt till sängavdelningen. Ironin borde varit övertydlig. Men fördomar krossas inte så lätt. I stället undrade folk om 3:an på Mariehem verkligen var byggd i flera plan.
Monica såg det även som ett av Norrlandsoperans viktigaste uppdrag att introducera barn till operans värld. När hon, 1991, tilldelades Kungens medalj i 8:e ordningen för sina insatser i främjandet av musiklivet i Norrland så såg hon det som ett bevis för vad Norrlandsoperan, inte enbart hon själv, hade åstadkommit.
En bilolycka och smärtsam whiplashskada kom att innebära slutet på Monicas sång. I slutet av 90-talet tog hon därför ut en alltför tidig tjänstepension. Men även avsked kan bringa smärta. På Norrlandsoperan stormade det under ett nytt ledarskap. Efter över tjugo år som facklig representant hissade Monica röda flaggor. Flaggor som inte var välkomna. För i tider av osäkerhet förväntas alla rätta sig i ledet. Och för den som ställt sig utanför ledet väntar ingen avtackning med pompa och ståt. I stället öppnades en bakdörr tyst, och så var det norrländska operakapitlet till ända.
För andra var hon operasångaren Monica. För mig var hon mamma. En mamma som lärde mig vikten av att belysa orättvisor. Att stå med fötterna på jorden. Att ha självdistans och humor. Att värna om djur och natur. Och att fjällvandra.
“Annonsera inte min död”, sa hon. Efter långt och noggrant övervägande har jag beslutat att gå emot hennes vilja. Främst för att jag vet att hon var stolt. Stolt över sina insatser som sångare och stolt över att vara mamma. Som ensamstående förälder krossade hon många glastak. Mitt namn valdes därför med omsorg.
Smärtorna i ryggen fanns med henne till slutet och det blev en plågsam final på ett liv, tidigare fyllt av styrka och vitalitet. Jag hoppas att hon nu sitter på en fjälltopp, smärtfri och stark, tillsammans med våra djur som tassat före. Jag hoppas att hon fått sin röst tillbaka och kan sjunga av glädjens lust. Och återigen göra skäl för smeknamnet Skriet från vildmarken.
Viktoria Sjöholm