The Shining på Malmö Opera

När den amerikanske tonsättaren Paul Moravec (f. 1957) bestämde sig för att tillsammans med librettisten Marc Campbell göra en opera av The Shining valde han inte Stanley Kubricks ikoniska film som underlag utan den ursprungliga versionen av historien, Stephen Kings roman. Kubrick tog sig stora friheter i sin film, och den förmodligen ganska stora del av operapubliken som bara känner filmen kommer inte helt att känna igen sig.

Inledningen är emellertid välbekant, Jack Torrance med fru Wendy och son Danny anländer till det magnifika men ödsligt belägna Overlook Hotel. Nog visar det sig spöka ordentligt även på operahotellet. Men Jack sitter inte och skriver samma mening om och om igen utan plågas i stället av sina minnen av en brutal far som dessutom beblandar sig med spökena i hotellet. I Moravecs opera söks alltså psykologiska förklaringar till Jacks sammanbrott, där även Jacks kamp mot sin alkoholism spelar roll, och sådana förklaringar intresserade ju inte Kubrick. I operan överlever också den snälle vaktmästaren. I en idyllisk och tämligen överflödig epilog ser vi honom tillsammans med Wendy och Danny ta igen sig i en stuga i Maine långt från Colorados obehagliga lyxhotell.

Paul Moravecs opera uruppfördes 2016 i Saint Paul och har sedan dess haft framgång på flera scener i USA. Sin Europapremiär fick den så sent som i maj i år i Regensburg. En andra uppsättning följde några veckor senare på Theater Vorpommern i Stralsund. 

Premiären i Malmö är den tredje i Europa, en samproduktion med Nationaloperan i Helsingfors. Och man har satsat stort. I spetsen står en internationell stjärnregissör som Keith Warner, Patrik Ringborg styr i orkesterdiket, och scenografen Ashley Martin-Davis har fått gott om resurser till att skapa spännande scenlösningar. Solistensemblen är omsorgsfullt utvald med de bästa krafter även i mindre biroller (t.ex. en artist som Fredrik Zetterström i en liten roll som hotellvärden).

Det har också blivit en på alla sätt bra föreställning. Fondväggen är heltäckande och svart, men där öppnar sig allt som oftast skilda hotellvärldar av varierande kuslig art. Ibland försvinner fondväggen helt och avslöjar det gamla hotellets smått perverterade partyliv – de scenerna är briljant realiserade. Det är ett fint flyt i föreställningen, och det sker en kontinuerlig stegring från en lätt seg inledning fram till den där onödiga epilogen – kulmen sker på ett annorlunda vis än i filmen. Här sprängs hotellet i luften när Jack glömmer att se till ångpannan i källaren.

Det största felet med The Shining är att Paul Moravecs musik är ganska ointressant. Den är tonal även om den inte som andra moderna amerikanska operor är minimalistisk eller pucciniskt tillbakablickande. Men den saknar motivisk pregnans, lägger mest en behaglig ljudande bakgrund till vad som händer på scenen. Först under den stegrande dramatiken i andra akten vaknar Moravecs partitur mer till liv. Men Moravec skriver tacksamt för sångarna, och det bästa med den litet överslätande epilogen är att den ger Luthando Qave som den snälle vaktmästaren möjlighet att visa upp sin så vackra baryton.

I kraft inte minst av sin stora, litet vassa men klangfulla dramatiska sopran har Cornelia Beskow som Wendy en dominant roll på scenen. Den kan inte Peter Kajlinger som Jack riktigt matcha (att han inte har Jack Nicholsons karisma ska inte läggas honom till last), men han gör en gedigen insats. Pojken Danny är en stor roll och görs imponerande ledigt av en pojke i rätt ålder, Gotte Frid Giertz. Av spökena övertygar särskilt Per Lindström som den förre vaktmästaren – han som mördat sin fru och två döttrar.

Lennart Bromander