La Liberazione på Confidencen

Först som sist är det bara att gratulera Den Andra Operan och Confidencen till uppsättningen av Francesca Caccinis opera La Liberazione di Ruggiero dall’isola d’Alcina, den första operan skriven av en kvinnlig kompositör. Den Andra Operan har under sin tioåriga forskning om opera skriven av kvinnor redan i många föreställningar, konserter, föreläsningar etablerat sig som en av de viktigaste och framgångsrika operainstitutionerna. Och slottsteatern i Ulriksdal, Confidencen, Sveriges äldsta operascen, har blivit Den Andra Operans hemmascen.

Francesca Caccinis opera, uruppförd i Florens 1625, är inte bara den första operan av en kvinnlig kompositör utan antagligen den första operan som extraherat sin handling ur Ariostos väldiga epos, vars huvudperson egentligen är paladinen Roland och hans kärleksvansinne, därav titeln Orlando furioso, den ”rasande Roland”. Ariostos epos, vars nutida motsvarighet kan sägas vara fantasygenren, är i sitt väldiga format av 46 sånger, nära 5 000 strofer med vardera åtta versrader en hisnande fantastisk berättelse av förtrollning, skönhet, ädla riddare och sjöodjur, monster, resor till månen på bevingade hästar, ondsinta och goda magiker av båda könen. Textförfattaren Ferdinando Saracinelli hade alltså en skattkammare av fantastiska och vidunderliga händelser att tillgå för att knåpa ihop ett operaspektakel som skulle väcka förundran och jubel hos de förnäma gästerna.

Alcina, en gammal vederstygglig häxa, som i skepnad av en förförisk vacker kvinna med sina magiska krafter lockar till sig och förför män, företrädesvis tappra riddare. När hon tröttnar förvandlar hon dem till inredningsdetaljer på sin förtrollade paradisö, växter, en klippa eller ett vilddjur. Hennes senaste offer är Ruggiero som glömt sin trolovade Bradamante och svär Alcina evig kärlek. Operans handling är helt enkelt hur den ”goda” trollkarlen Melissa på uppdrag av Bradamante får Ruggiero att inse sin förtrollning och bryta med Alcina. Alcina inser nu att hon älskar Ruggiero och gör några desperata försök att förgäves att få honom tillbaka. Alcinas trolldomsmakt är bruten och hennes paradisö går under.

Efter Francesca Caccini kommer många episoder ur Ariostos epos att användas som operaunderlag, framför allt under högbarocken hundra år senare. I vår tid är Alcina, den sista operan i den Ariosto-triptyk som Händel skrev i London på 1730-talet, den mest kända. Alcina har blivit hans mest populära opera och är numera ett repertoarverk. Det är Händels inträngande skildring av Alcinas konflikt och psykologiska utveckling som getts tolkningsföreträde för regissörers uppfattning om hur kärlekshistorien om Alcina och Ruggiero ska gestaltas.

”För nutida lyssnare kan den nog i för stora portioner upplevas som monoton och strukturlös. Men inte på Confidencen.”

På Confidencen ser jag något annat. Caccinis opera har i original den långa och omständliga titeln Befriandet av Ruggiero från Alcinas ö. Titeln säger att det är Ruggiero som står i centrum, vilket också verkar ligga i handlingens disposition. För första gången är det Ruggiero som blir det bestående intrycket. Denne tappre riddare har ofta reducerats till en av Alcinas erotiskt bortkollrade och moraliskt förtappade. Även hans dramatiska utveckling med insikten om sin förtrollning och att han faktiskt krossar Alcinas makt brukar komma i skymundan för hennes desperata känsloutbrott. I Martin Vanbergs suveräna framställning på Confidencen ligger den känslomässiga inlevelsen och sympatin för mannen Ruggiero och inte för Alcina.

Det är ingen lätt uppgift att på Confidencens lilla scen med sina begränsade scenografiska resurser presentera detta barockt storslagna operaevent. Det är bara säga att det har lyckats över förväntan. Scenografen Bente Rolandsdotter, tillika Den Andra Operans konstnärliga ledare, låter scenens nakna innandöme med blottlagda träkulisser, tydliga ljusgradänger vara grunden för en verfremdungsscenografi i form av stora plastskynken och annat bråte som effektivt visar att paradiset egentligen bara är fejkat och illusion. 

Regissören Jacopo Spirei lyckas ge huvudgestalterna utrymme att tydligt utveckla sina relationer. Den utomordentligt välsjungande kören har bråda tider med att byta rollfunktioner, allt från Alcinas avlagda förtrollade älskare till hämnande sjöodjur. Man har ambitiöst nog försökt att få med fantasterier som scenanvisningarna i librettot anvisar. Ibland blir det lite väl trångt, belamrat, och stressigt på scenen.  

Det dominerande sångliga uttrycket i Francesca Caccinis opera är ett recitativiskt melodiöst framvällande arioso stile recitativo eller recitar cantando (tala sjungande). Den formades för att ge maximal texttydlighet av männen bakom operans födelse och dess estetiska regler stipulerades av Francesca Caccinis far, kompositören Giulio Caccini. För nutida lyssnare kan den nog i för stora portioner upplevas som monoton och strukturlös. Men inte på Confidencen. 

Här har vi två av barockoperans världsartister Ann Hallenberg och Kristina Hammarström som klangskönt och tydligt, med total inlevelse behärskar stilen. I deras antagonistiska konfrontationer som den onda och goda häxan, överträffar de suveränt varandra i ädel sångartävlan. Lägg därtill Martin Vanbergs raka och smidiga, ändå intensivt glödande tenor. 

Trots att den tidiga barockoperans långa sångdeklamationer kan kännas väl så mastiga och med fördel kunde kortas av, så tänker man ändå: med dessa eminenta sångare och Peter Spišskýs virtuost krispiga violin – när han låter Confidencens utomordentliga niohövdade barockensemble ljuda i teaterns ideala akustik – ja, då kunde denna Den Andra Operans första kompletta operauppsättning gärna få hålla på ett tag till. De likaledes utmärkta sångarna Minna Tägil, Lovisa Huledal och Joseph Mossop, som växlar kvickt mellan olika småroller, kompletterar en föreställning som definitivt är en av de viktigaste operahändelserna i Sverige på länge.