Poppeas kröning på Drottningholms Slottsteater

Med ett plopp dyker liemannen-kulissen upp ur scengolvet på Drottningholmsteatern. Därefter guden Amore, sopranen Josefine Mindus, i förgylld förklädnad. Den sovande Poppea (Giulia Semenzato) märker inte att hon håller på att bli lönnmördad av den förre älskaren Ottone (Paul-Antoine Bénos-Djian). Men mot den luriga kärleksguden med sina pilar och superkrafter kommer man inte långt i denna version av Poppeas kröning. Kanske bär Claudio Monteverdis och librettisten Giovanni Francesco Busenellos berättelse ett stråk av äkta kärlek i en annars driftstyrd jakt på lust, kroppar och politisk makt.

Åtminstone framstår regissören Benjamin Lazars och dirigenten Francesco Cortis tolkning (baserad på det så kallade Neapelmanuskriptet, med tillägg från det venetianska manuskriptet) som ett färgmättat fantasydopp i mytisk baddräkt jämfört med Christoph Marthalers och Anna Viebrocks ultracyniska, avskalade och avförtrollade version i Köpenhamn i våras.

Där antingen dog gestalterna på scen, blev fascister eller både och. Och även på Drottningholm kan man hitta kopplingar till en samtida politisk verklighet om man skrapar lite på den guldbeströdda ytan. Kostymdesignern Alain Blanchot har skapat en kröningsscen vars totala, glimrande opulens för tankarna till Donald och Melania Trump och deras renovering av Vita huset. Detta samtidigt som Drottningholm i år bygger en hel festival i kontrast till krig och ”militanta klaner och politiska fraktioner” (som det står på hemsidan), där man i anslutning till Poppeas kröning lyfter fram fredsmäklare i musikaliska berättelser från olika tidsepoker och länder.

Och just Poppeas kröning har en sällsynt förmåga att ständigt anta nya skepnader. Inte bara för att operan består av ihopsamlade dokument och troligen har skrivits eller åtminstone kompletterats av flera olika kompositörer. 2009 års Drottningholmsversion i Johanna Garpes regi framstår i efterhand – och i kontrast till Marthalers mentalt becksvarta Köpenhamnsversion – som ljus, humoristisk och glad-queer. Detta år då Monteverdioperor görs på flera europeiska scener hamnar denna internationellt präglade uppsättning (Josefine Mindus är den enda svenska sångaren och en sopran att hålla ögonen på) någonstans mitt emellan de tu. Humor finns, men slutet är knappast lyckligt trots guldglansen.

Kanske tilltalar oss antika myter och gamla tiders problem extra mycket i tider när det nutida samhällsfundamentet känns skakigt. I sommar spelar både operafestivalerna i Garsington och Glyndebourne Monteverdis Odysseus återkomst respektive L’Orfeo. Och genom sin berättelse om en romersk kejsare och hans blivande fru levererar Poppeas kröning, 384 år i år, faktiskt något som exempelvis Christopher Nolans omskrivna blockbusterfilm The Odyssey inte gör, nämligen att ge historiska kvinnor komplexa roller.

Poppea klarar till exempel Bechdel-testet där en berättelse ska innehålla minst två kvinnor, helst namngivna, som har en konversation om något annat än en man. Och bland starka mansinsatser (inte minst Trevor Eliot Bowes som Seneca och Zachary Wilder som Lucano) märks ett antal av dessa kvinnogestalter: Lucile Richardots imponerande bäriga och komiskt tajmade insats som amman Arnalta, en flörtig, mogen kvinna som stiger så i graderna att hon nästan ångrar det, för att det hade varit bättre att dö olycklig. 

Giulia Semenzatos Poppea tar för sig utan att skämmas det minsta. Arianna Vendittelli i byxrollen som Nerone är lika maktfullkomlig, galen som lockande och livsfarlig. Och Nerones försmådda hustru Ottavia (Roberta Mameli) visar mordiska tendenser utan tillstymmelse av passivitet. Berättelsen är djupt omoralisk vilket ofta påpekats. Otrohet belönas. Mordhot är vardag. Kanske är det också det som gör att operan känns tragiskt modern.

Det är människor som står framför oss på scen, mot en tidstrogen klangbotten av stråkar och continuo. Ibland är musiken elegant reducerad till Marcus Mohlins orgelackompanjemang, ibland med ett utökat färgspektrum av sinkor, dulcian och en imponerande kvartett blockflöjter. Så går Ottones sång om att hans mun talar om en annan kvinna medan han själv bara tänker på Poppea berörande genom tiden.

Hanna Höglund