Anders och Emma Zorn på Vattnäs Konsertlada

Vid Orsasjöns strand i byn Vattnäs har sångarparet Pers Anna Larsson och Göran Eliasson skapat en unik mötesplats för opera, mitt i Dalarnas lantliga och hänförande vackra miljö. Genom åren har det blivit både konserter och nyskrivna verk, och till femtonårsjubileet gör man sin största satsning någonsin med en nyskriven opera om Anders och Emma Zorn.

Att göra en opera om bygdens store son just på denna plats kan tyckas både självklart och alldeles omöjligt. Hur kokar man ner ett så omfattande livsverk och livsöde till ett hanterbart material för en opera? I Vattnäs har man valt att utgå från förhållandet mellan Anders och Emma. Vad hade han varit utan sin hustru?

Pers Anna Larsson står för både koncept, libretto och regi. Dessutom sjunger hon rollen som den gamla Emma. Larsson har även tidigare regisserat, men detta är hennes första libretto, baserat på brevväxlingen mellan Anders och Emma och framför allt på den förre intendenten vid Zornmuseet Birgitta Sandströms böcker. Det är en omfattande research som gjorts för att försöka få grepp om relationen mellan människorna Anders och Emma. De var ett på ytan väldigt omaka par med helt olika bakgrund som levde i ett äktenskap fullt av kärlek och framgångar, men även av konflikter och bekymmer som barnlöshet, alkoholproblem, otrohet och sjukdom. Liksom Anders Zorn har världsstjärnan Anna Larsson rötter i trakten och en karriär som innefattar många resor och internationella samarbeten. Att verket ligger henne nära om hjärtat är tydligt.

Miljön, platsen, naturen i Vattnäs samspelar och gör upplevelsen till en helhet. Man skulle faktiskt kunna säga att föreställningen börjar redan innan publiken går genom de kurbitsmålade dörrarna in i den vackert designade konsertladan med utsikt över sjön.

Kompositören Matthew Peterson har sina rötter i USA, men är numera boende i Dalarna. Han berättar i programbladet att komponerandet av operan började med Anders Zorns konst. Och det märks. Musiken börjar med vattenglitter. Tolv drivna och lyssnande musiker bildar Vattnäs kammarorkester. Orkesterns storlek gör att alla stämmor får en tydlig plats. Harpa och fagott har framträdande roller. Dirigenten Cecilia Martin-Löf finns med i hela rummet, och samspelet präglas av stark närvaro av samtliga, både i orkestern och på scen. Konsertladan har en fantastisk akustik, som ger plats åt både sångare och orkester och samtidigt skapar ett intimt klangrum med publiken i centrum.

Operan inleds med att vi möter det gamla paret Zorn (Göran Eliasson och Pers Anna Larsson). Anders är gammal och sjuk, Emma stöttar och driver på honom att fortsätta måla. Detta har hon gjort under hela deras relation, vilket visar sig när det unga paret Zorn gör entré (Julia Lindgren och Fredrik Hagerberg).

”Om du ändå ville måla större” säger den unga Emma, och syftar då på storhet, inte storlek. 

”Det var du eller ingen för mig” säger den gamla Emma, när hon minns deras fyra år av hemlig brevväxling före giftermålet.

Det gamla och det unga paret Zorn är till stora delar på scen samtidigt, ett enkelt och lyckat regigrepp som fungerar väl. 

Musiken är idérik med inspiration från många håll. I Petersons tonmåleri hörs naturlyrik, svensk folkmusik, snapsvisor och spår av både Britten och Peterson-Berger. När den stora världen öppnar sig för Zorn i Paris, Wien och New York hörs influenser från impressionism, valser, musikal och jazz. När Anders berättar om sin framgång i Amerika förs tankarna till Gershwin, och när Emmas bror Herman ska lära Anders bordsskick blir sången snarast en kuplett i valstakt, framförd med humoristisk tajmning av Anders Larsson. 

Trots att musiken är full av idéer, upptåg och olika influenser finns där ett tonspråk som håller ihop och har en särprägel. Framför allt är den sångbar med långa flödande linjer som lyfter fram rösterna i en nyanserad och uttrycksfull palett. Det känns välgörande med nyskriven musik som verkligen är komponerad för sångare.

Ensemblen består av både yngre sångare på väg upp och etablerade storsångare, med den magnifika Ingrid Tobiasson i rollen som Emmas mor. Den vokala nivån är hög och imponerande jämn, och sången hänger ihop med agerandet på ett organiskt sätt. Textningen är också ovanligt bra från samtliga i ensemblen, men Fredrik Hagerberg som den unge Anders lyckas faktiskt utmärka sig med en fullkomligt fenomenal diktion med ping i rösten.

Sammantaget är detta en innerlig och helgjuten uppsättning där text och musik går hand i hand. Lyrik blandas med komik, allvar och smärta. Texten är poetisk, effektiv och sångbar, men till stor del berättande. Det är mycket berättande och minnen – möjligen eftersom librettot baserats på brev – och de dramatiskt gestaltade scenerna är färre.

Julia Lindgren har en vacker timbre i ett imponerande röstomfång och agerar fritt och ledigt, men den unga Emma blir ändå lite vag som karaktär. Vi får veta av andras berättande att Emma är egensinnig, ett kraftpaket, har en egen karaktär och är en utmaning att leva med. Jag hade gärna velat få se på vilket sätt. Kanske är det ett medvetet val av librettisten Larsson att vara trogen källorna och inte spekulera för mycket, men jag hade önskat att få se mer av hur Emma själv agerade för att förstå vilket avtryck hon gjorde.

Pers Anna Larsson och Göran Eliasson som det äldre paret Zorn har en ömsint självklarhet, två människor som gått igenom det mesta men ännu inte är klara med varandra. Ett genomgående tema är Anders besatthet av kvinnokroppen, både att måla den och att uppleva den, vilket i längden skapar problem i äktenskapet.

Körscenen vid Anders begravning är oerhört gripande och borde bli en svensk körklassiker med sitt stämningsfulla allvar. ”Hans verk visar vad han ville, han som ville livet själv”. När den gamla Emma efter Anders död sjunger om hur de båda slipats mot varandra liksom de röda stenarna på Siljans botten, stannar tiden ett ögonblick och jag ryser. Detta är kärlek, erfarenhet och smärta ur djupet, och Larssons varma röst går rakt in i hjärtat. Fullkomligt storartat. 

I likhet med Anders och Emma Zorn utgår man i operan från traditioner men sätter dessa i rörelse med influenser utifrån. Med erfarenheter och kontakter från många håll i världen skapar man här ett högst levande verk. I dessa tider av diskussioner om kulturkanon och vad som anses vara svenskt blir operan Anders och Emma Zorn ett lysande exempel på att det är just blandningen av influenser, den konstnärliga friheten och det uppriktiga sökandet i uttrycket som skapar stor och samtidigt lättillgänglig konst.

Med rötterna i Siljansbygden och blicken färgad av världens metropoler gjorde Anders Zorn just detta, med avgörande stöd av Emma. Pers Anna Larsson och Göran Eliasson följer i deras spår och placerar angelägen operakonst i intimt format vid Orsasjöns strand. 

Mia Rådström