La traviata med Skånska Operan på Ystads Teater

Skånska Operan fortsätter sin tradition att varje sommar förflytta sig mellan skånska slott och herresäten med en operaklassiker i bagaget, i år Giuseppe Verdis La traviata. Sju olika slottslokaliteter besöks och dessutom Ystad teater samt det ”utrikes” belägna slottet i Kalmar.

La traviata är en praktisk reseopera. Endast tre stora roller, begränsat med körmedverkan och inget större behov av omfattande rekvisita. Men den vilseförda själv, Violetta, är ju en av operarepertoarens verkligt ikoniska roller och en traviata-föreställning står och faller med sin Violetta. 

Linnea Sjösvärd gjorde för två år sedan en mer än aktningsvärd insats med titelrollen i Lucia di Lammermoor på Skånska Operan, och det överraskar inte att hon också är en stark Violetta. Visserligen försöker hon att framstå som illusoriskt bröstsvag, men det är mer just styrka som kännetecknar denna vitala Violetta som har glöd i utspelet och kontroll på höjdtonerna. Hon matchas av en lätt trulig och slängig Markus Pettersson. Han har en tilltalande bärig tenor och framstår mer som en nordisk Alfred än en brinnande sydländsk Alfredo.

Denne Alfredo har dessutom påtagligt släkttycke med sin far Giorgio. Jag har aldrig sett en far och son Germont som så till den grad liknade varandra som Markus Pettersson och Seth Sundman. Fast de såg förstås ut att vara i samma ålder. Sundmans pappa Germont är också en alltför tafatt figur. Den rollen kräver en starkare karaktär både vokalt och sceniskt. I övrigt sju sångare som framträder både i småroller och som kör – första hälften av scenen hos Flora hade man klokt nog strukit, den kräver ett större uppbåd av aktörer.

Operachefen Ola Hörling har stått för översättning och regi, och den tragiska historien är väl och tydligt berättad utan extravaganser i tolkningen. Kläderna antyder 1960-tal, annars är det snarast allmän operatid som gäller och gott så.  

Som orkester agerar en pianokvintett, och för arrangemanget står Daniel Fjellström med tidigare goda erfarenheter i arrbranschen. Pianots insats blir ofta dominant och skapar ett nästan primitivt rytmiskt skal som bakgrund, och någon blåsare hade verkligen inte varit fel. Men de fem musikerna i den lilla ensemblen spelar strålande bra med riktigt vackra violinsolon på känsliga ställen.

Jag såg den sista och alldeles utsålda av tre föreställningar på Ystads fina lilla teater, som passar ypperligt till opera i mindre format.

Lennart Bromander