Ellen Key – Ormdödaren på Vadstena-Akademien

Det är i form av ett slags drömspel som librettisten Maria Sundqvist och tonsättaren Daniel Fjellström operaporträtterar den legendariska barn- och kvinnorättsförkämpen m.m. Ellen Key. Titeln på verket Ellen Key – Ormdödaren är ju något mystifierande men får sin ganska roliga förklaring. Den frisinnade Ellen Key var djupt hatad i det stockkonservativa oscarianska Sverige vid förra sekelskiftet, och fyra av hennes mest illasinnade antagonister, August Strindberg, Carl David af Wirsén, Verner von Heidenstam och filosofen Vitalis Norström framställs här som ormar, krälande i grupp runt Ellen som dock snarare flyr fältet än dödar dem.

Undan hatet i Sverige begav sig Ellen Key utomlands, där hon lät sig beundras och hon kunde dessutom genom försäljningen av sina populära böcker samla ihop till en villa vid Vättern, Strand, byggd efter de Arts & Crafts-ideal hon omfattade. Skönhet ligger i funktionalitet menade Key och föregrep Bauhausestetiken. En helt annan typ av ormar dyker också upp i en festlig scen i andra akten, där den principfasta pacifisten Ellen missriktat uppvaktas av en liten hurtig lottakår. Ellen Key blev inte bara överdrivet hatad utan också ibland överdrivet hyllad.

Mest känd är hon för begreppet ”barnets århundrade”, titeln på en bok som kom år 1900, och där hon utan att själv ha barn initierade en ny förståelse för vad det innebar att vara barn och hur vuxna borde behandla dem. Så barn finns förstås också med på flera ställen i detta drömporträtt, men inte till överdrift och tack och lov utan större gullighetsfaktor.

På ett ofta reproducerat foto av Ellen Key från hennes sista år ser man henne tillsammans med sin trogna Sankt bernhardshund Wind. Den spelar också en inte så liten roll i operan och fungerar här som ett slags bollplank åt sin matte. Det är en idé som går alldeles utmärkt för sig i ett drömspel och lättar upp många scener. Det erbjuder också en tacksam roll för barytonen Viktor Rydén, som spelar hund med den äran utan att förledas till överspel.

Inledningsscenen är hämtad från vännen Elsa Beskows Blomsterfesten i täppan (senare kommer också Lasse liten i trädgården in i handlingen), där Ellen Key i sin gungstol bland alla antropomorfa växter tronar som drottning Rosa. Elsa Beskow själv är med, både som vän och fiende. Elsa kom nämligen att bryta med Ellen i lojalitet med sin ytterst kristlige make Nathanael, som den kristendomskritiska Ellen hade svårt att tåla. Jag misstänker dock att Elsa Beskow i hemlighet fortsatte att sympatisera med Ellen; det är påfallande hur religion, präster och fromhet saknas i prästhustrun Elsa Beskows författarskap.

”Den kontroversiella sidan av Ellen Keys gärning sopas litet under mattan, och Ellen framstår som en i allo progressiv ljusgestalt.”

Den konflikten fördjupas inte i Maria Sundqvists libretto och egentligen heller inte något annat. Ormdödaren är i sin drömspelsform ett slags panorama, där Ellen Keys mångfacetterade insatser presenteras men aldrig problematiseras. Ellen Key hade till exempel sin egen uppfattning om Darwins läror och omfattade den vid den här tiden sedan länge förlegade lamarckismen, d.v.s. tron på att förvärvade förmågor är ärftliga. Ur den missuppfattningen skapade hon ett slags särartsfeminism som i dag för de flesta nog uppfattas som direkt stötande. Den kontroversiella sidan av Ellen Keys gärning sopas alltså litet under mattan, och Ellen framstår som en i allo progressiv ljusgestalt.

Och det kan hon väl få vara här i sin operapersona, men litet saknar jag att Maria Sundqvist också avstått från att ge ett mer psykologiskt baserat porträtt av henne. Hon framträder i sina många rollgestalter, och mångsidigheten är väl tillvaratagen. Människan Ellen finns däremot knappast med, hon är mest sina böcker – något som också roligt gestaltas av Marcus Olson och Elias Kahn som står för en fint utarbetad scenografi och kostymdesign. Ellen Keys kärleksliv (som den omskrivna historien med Urban von Feilitzen) är helt bortopererat, kanske litet oväntat just i en opera. 

Detta leder till att Mathilda Sidén Silfver, som gör huvudrollen som Ellen, inte har så mycket material att skapa en riktigt levande scengestalt av. Men Sidén Silfver har en vacker mezzo och naturlig scenauktoritet och är dessutom den av sångarna som bäst bemästrar den bokstavligen stenhårda akustiken i Bröllopssalen på Vadstena slott. Övriga sångare, Karin Mobacke, Karin Blom, Julia Andersson och Svante Gustafsson, gör en hel rad mycket olikartade roller, sjunger och agerar piggt och med engagemang. Idel lovord också för Håkan Starkenbergs ofta fyndiga regi och för dirigenten David Björkmans aktioner med den fjortonhövdade instrumentalensemblen.

Men så har vi det där med musiken, inte oväsentligt i en opera. Maria Sundqvist och Daniel Fjellström har tidigare samarbetat i Det går an efter Almquist, som hade premiär på Läckö slottsopera sommaren 2016. Jag minns den som en mycket lyckad opera, där Fjellströms musik kändes både melodiskt inspirerad och musikdramatiskt träffsäker. Så upplever jag den inte här, mer som en ganska torftig bakgrund till den ofta så livfulla aktionen på scenen. Sångstämmorna är ganska recitativiska utan melodisk skärpa eller sötma och ofta behäftade med osköna intervaller. 

Detta illustreras nästan bjärt tydligt på ett ställe i andra akten, där Ellen Keys intresse för Carl Jonas Love Almquist kommer på tal och där en av hans Songes citeras. Det följs av ett vackert Almquist-inspirerat violoncellsolo. Den musikaliska tätheten stärks direkt. Det finns också ett par andra ställen där Fjellströms fantasi vaknat till som i ett harpsolo och en marsch-pastisch. Däremellan går dessvärre alltför mycket på tomgång.

Lennart Bromander