Fidelio på Läckö slottsopera

Fidelio brukar kallas Ludwig van Beethovens sorgebarn. Inte minst för att han fick göra tre olika versioner och fyra uvertyrer – inte två versioner som Läckö slottsoperan påstår i sitt programblad. Urversionen hette Leonore och uppfördes på Theater an der Wien 1805 och gjorde dunderfiasko. Året därpå omarbetade Beethoven operan utan framgång. Vid det tredje försöket efter en stor revidering blev Fidelio på Kärthnerthortheater i Wien 1814 en stor succé. Då var Beethoven redan berömd eftersom han hade åtta av sina symfonier bakom sig.

Librettot utgår från ett franskt original, Léonore, eller den äktenskapliga kärleken av Jean Nicolas Bouilly, som uruppfördes med musik av Pierre Gaveaux i Paris 1798. Bouilly hade under det franska skräckväldet upplevt samma situation som Fidelio – hur en adelskvinna tagit anställning i ett fängelse för att rädda sin make – och möjligen kan Bouillys roll sägas motsvara Don Fernandos i Beethovens opera. Hans text översattes till tyska och bearbetades av Joseph Sonnleithner.

På Läckö är det Catarina Gnosspelius som gjort den svenska översättningen. För regin svarar den tyska skådespelaren och filmregissören Lisa Charlotte Friederich som förlagt handlingen till en obestämbar nutid, dåtid eller framtid. Hon anser inte att operan behöver någon uppdatering eftersom ämnet i dagens världsläge tyvärr har en så stark aktualitet. Det är en brännande berättelse om politiskt förtryck, något som vi ser dagligen i våra nyhetssändningar. Hela borggården på Läckö fungerar likt en fängelsegård i Elin Hallbergs sparsmakade scenografi. Färgskalan i hennes kostymer harmonierar också med innegårdens gråmelerade väggar.

Den musikaliska och vokala nivån är som alltid på Läckö slott på högsta nivå. Första kvällen bjöd på sol och värme så att man kunde sitta i bara skjortärmarna. Från min plats på främre parkett kom man rätt in i spelet. Regin kändes i vissa scener lite vag, men den täcktes upp fint av erfarna artister som Julia Sporsén (Leonore/Fidelio) och Markus Schwartz (Rocco). Hon var ett kraftcentrum så fort hon var på scenen i form av intensivt utspel. Vokalt har hon total täckning för detta knepiga sopranparti som börjar lågt i stora arian och som avslutas i forte med en mycket hög och gnidig tessitura. Nästa säsong gör hon helt följdriktigt rollen på Scottish Opera i Glasgow.

Lika långt i sin karriär har den yngre och alternerande Helena Sá Cavalcante Schuback inte kommit ännu. Hon är känd för en helt annan repertoar, främst inom tidig musik och i Mozartroller. Även hon gör ett helgjutet porträtt, där hennes vokala styrka ligger i det övre registret medan rösten mojnar lite i den låga inledningen av ”Abscheulicher, wo eilst du hin”.

Hennes Florestan, den unge norske tenoren Markus Bjørlykke, är rena fyndet. Han kommer från musikalhållet och har sjungit lyriska operaroller som Lenskij i Eugen Onegin och Ferrando i Così fan tutte. Tre månader fick han tydligen på sig att studera in rollen eftersom en annan tenor hoppade av. Han gav prov på en enorm stamina och en ren hjältetenoral stämma. Det ska bli spännande att följa hans utveckling. Första lagets Florestan, Kjetil Støa, är ett namn som låtit tala om sig de senaste säsongerna på Göteborgsoperan och Kungliga Operan. Han har en än mer dramatisk barytonalt färgad stämma och han började lite trevande i sin inledningsaria ”Gott – Welch Dunkel hier!”. Men han tog sig ordentligt redan mot slutdelen av arian med sina höga tonkaskader. 

”Efter 24 år och med över 200 föreställningar som dirigent slutar Phipps som konstnärlig ledare på Läckö med flaggan i topp.”

Andreas Landin gjorde en sadistisk Don Pizarro med lite yttre feminina gester och av dialogen framgick det att han föredrog unga stiliga män. Landin är i grunden en lyrisk baryton och saknar lite av det dramatiska bett och mörker som rollen egentligen kräver. 

Markus Schwartz är mest känd för sina väl utmejslade buffaroller i komiska operor, vilket han har gett prov på tidigare inte minst på Läckö. Här gör han med total auktoritet fångvaktaren Rocco – en man som bara lyder order och enbart ser till sin egen fördel. Schwartz sjunger och talar sina partier med en tordönsstämma som når ut fint på borggården.

Dottern Marzelline görs av Agnes Auer som också fyller ut sin roll på ett övertygande sätt. Hon ratar sin trolovade Jaquino, Viktor Johansson, och är sedvanligt blixtförälskad i Fidelio/Leonore. Regissören har velat poängtera queer kärlek mer än vad som annars bara antyds i librettot eftersom Leonore besvarar denna kärlek och är osäker inför mötet med Florestan efter att han varit frånvarande under flera år. För att förstärka det ännu mer borde man lagt in Marzellines och Fidelios duett ur första akten av Leonore från urversionen. Viktor Johansson var vokalt säker som Jaquino och fick här göra honom grymmare än annars – det var som han tog ut på fångarna sin frustration över Marzellines uteblivna kärlek. 

De två spelkvällarna bjöd först på högsommarvärme men min andra föreställning fick spelas under tak eftersom regnet stod som spön i backen. Så det är lite vanskligt att jämföra insatserna under de båda kvällarna, eftersom jag dessutom satt längst bak vid den andra. 

Andra akten av Fidelio har en sällsam intensitet och drive framåt. Och det tog dirigenten Simon Kim Phipps väl vara på, för orkestern spelade med en sådan frenesi även under de sämre väderförhållandena. Efter 24 år och med över 200 föreställningar som dirigent slutar Phipps som konstnärlig ledare på Läckö med flaggan i topp. Han har utvecklat den musikaliska nivån varje år och nu har orkesterspelet aldrig låtit bättre.

Slutensemblen är en stor apoteos som hyllar friheten över tyranniet, men det är inte regissören Friederichs poäng. Hon gör fyra alternativa slut med hjälp av scenljuset som fryser bilderna likt olika foton. Vem tar vem? I en av bilderna tar Jaquino över Don Pizarros roll efter att ha likviderat honom och skjutit Don Fernando.

Det här var min femte sceniska uppsättning av Fidelio och den som gjort störst intryck på mig är ändock Christine Mielitz’ uppsättning i Dresden, som hade premiär samtidigt som DDR-staten i fritt fall firade sitt 40-årsjubileum hösten 1989. Hon hade förlagt handlingen till en gränsövergång invid järnridån med vakttorn och taggtråd. Jag såg uppsättningen strax efter de båda tyska staternas enande och minnesbilderna har jag ännu kvar på näthinnan.

Nästa sommar utlovar Läckö slottsoperan en fransk 1700-talsopera. Vad det blir meddelas under hösten. 

Sören Tranberg