Kungliga Operans praktbas Rolf Cederlöf är död, 88 år. Han arbetade först som sotare innan han kom in vid solosångklassen vid Musikaliska Akademien 1962. Efter studier för Leo Lando och en del operett på Riksteatern anställdes Cederlöf vid Kungliga Operan 1966, där debutrollen blev Dundergubben i Lille Petters resa till månen. Det måste ses som signifikativt, för en dundergubbe var han sannerligen – han hade den absolut mest nattsvarta basen i sin generation och även i generationerna efter. Han blev snabbt användbar i en mängd olika roller och stannade vid Kungliga Operan i 28 år. Där utmärkte han sig såväl i det komiska som det tragiska facket. Som buffabas var han tämligen oslagbar; det fanns något i timbren och sångsättet som träffade exakt rätt i hur dessa komiska gubbar skulle sjungas. Troligen var det helt intuitivt från hans sida, för han lär inte haft helt lätt för att sjunga efter noter och att lära sig roller utantill. Men när de väl satt, då satt de som berget!
Han var länge i princip ensam om Doktor Bartolo i Figaros bröllop med första aktens tungvrickningsaria. Den rollen gjorde han såväl i
Göran Genteles som Knut Hendriksens uppsättning, enligt Kungliga Operans digitala arkiv hela 116 gånger. Det fanns något av ”laid back” hos honom i dessa komiska gubbar. Rolf Cederlöf var vad man idag kallar för ”cool”, med saftig röst och mustigt skådespeleri. Andra oförglömliga buffafigurer var Värdshusvärden i Hilding Rosenbergs Marionetter i Peter Oskarsons regi, herden Doristo i Martín y Solers Dianas träd på Drottningholmsteatern samt Leporello i Don Giovanni, där han i Beppe Menegattis regi gjorde klipparksgubbar av hela Don Giovannis katalog.
Den klagande straffången i Sjostakovitjs Katerina Ismajlova gjorde han så gripande att man beklagar att det inte stod fler ryska operor på repertoaren, och då med Cederlöf i någon stor roll. För det var även någonting där, att han intuitivt träffade helt rätt i själva soundet i hur en rysk bas skulle låta, trots att det sjöngs på svenska. Dock blev det i alla fall furst Gremin i Eugen Onegin och Jeannes far Thibault i Tjajkovskijs Jeanne d’Arc. Lika väl passade han för Verdis basroller – Bancos stora dödsscen i Macbeth fick en att undra hur en så mörk bas kunde låta så vackert och med ett så totalt italienskt legato. Rolf Cederlöfs stämma var i sanning lika svart som det sot han hade viskat ur skorstenar som ung.
Hos Wagner blev det inte så många roller, men ändå Hunding i Valkyrian, Daland i Den fygande holländaren och Titurel i Parsifal. Andra viktiga roller som inte nämnts ovan är Sparafucile i Rigoletto, Ramfis i Aida, Osmin i Enleveringen ur seraljen och Sarastro i Trollflöjten. Han kunde även vara rejält ruskig på scenen som till exempel Dikoj i Janáčeks Katja Kabanova. Även barnopera gjorde han gärna och han var naturligtvis obetalbar som Feta Trisse i Erland von Kochs Pelle Svanslös.
Rolf Cederlöf hade inte vad man kallar för vassa armbågar. Det fanns ingen prestige hos honom, utan han var nöjd med att även göra många småroller. Och som sådan var han synnerligen lojal; när han gick i pension från Kungliga Operan hade han medverkat i inte mindre än 1 787 föreställningar i 79 olika uppsättningar. Han kom tillbaka som gäst under några år efter pensioneringen och de sista föreställningarna blev givetvis som Doktor Bartolo i Figaros bröllop. Hans kolleger vittnar om en mycket humoristisk och generös person som inte var sen att berömma nya yngre sångare. Med sin utpräglade Söderkis-slang var han en unik personlighet, en ”one of a kind”. Trots att det nu är länge sedan han lämnade scenen känns tomrummet vid hans bortgång stort.
Göran Gademan