Wagner: Lohengrin
Zeppenfeld, Butt Philip, Byström, Gantner, Kampe, Mokus, m.fl.
Chor und Orchester der Wiener Staatsoper/Thielemann
Regi: Jossi Wieler och Sergio Morabito
Scenografi och kostymdesigner: Anna Viebrock
C Major 769408 [2 DVD]
Distr: Naxos
När riddaren i den glänsande rustningen från gralborgens höga höjder stiger ur sin båt får han numera finna sig i att hamna i de mest skilda miljöer långt ifrån det 800-talets Brabant som var avsett. Lohengrin kan hamna i ett klassrum bland mobbande skolbarn (Hamburg), på en sunkig parkeringsplats (Oslo), på en byggarbetsplats med att mura Elsas hus (München) eller att hela det brabantska folket är råttor (Bayreuth) – listan kan göras lång.
På Wiener Staatsoper hamnar Lohengrin visserligen på rätt plats, i Antwerpen, men Anna Viebrocks scenografi och kostymer visar ett fattigt 1930-tal. Detta är inte heller en utmaning för Lohengrin. Som gralriddaren är han van vid att utföra sitt ålagda välgörenhetsarbete bland människor i skilda tidsepoker. Men på Wienoperan utsätts även den luttrade riddaren för helt oväntade utmaningar. I en provokativ nytolkning gör regissörsteamet Jossi Wieler och Sergio Morabito Lohengrin till ett kriminaldrama som radikalt ställer på ända det mesta vi förväntar oss av Wagners opera.
Att stråkarna i Wiens statsoperaorkester skimrar överjordiskt skönt under förspelet, i synnerhet under en Wagnermaestro som Christian Thielemann, förvånar ingen. Men vad som utspelas på scenen får oss nästan att glömma detta. Anna Viebrocks effektiva och tröstlösa scenografi visar upp ett dystert industriområde med avsatser och balkonger samt kravallstaket, flyttbara för varierande funktioner under handlingen. Trappor leder ner till en kanal eller kloak skymd för publiken. Den kan övertäckas och fungera som scengolv för utrymmeskrävande körpartier. Här står Elsa, klädd i vit sportjacka och svarta läderbyxor förlamad av förtvivlan och ånger innan hon sträcker sig ner och sliter åt sig en grön stickad mössa från en hand nere i avgrunden. Från en högre avsats iakttar Ortrud Elsa medan hon byter om till blåvit klänning, stoppar kläderna i en plastkasse och försvinner. Ortrud blickar ner i avgrunden och ryggar förskräckt tillbaka.
De välkända fortsatta skeendena får vi nu följa som en thriller med totalt annorlunda perspektiv och helt nya frågeställningar. Har Elsa mördat sin bror Gottfried, den unge hertigen av Brabant, och av vilka orsaker? Ligger det sanning i Telramunds och Ortruds anklagelser? Är Telramunds nederlag vid duellen inte ett gudomligt bevis för hans skuld? Har Lohengrin inte kommit som Elsas och Brabants räddare utan som en detektiv som misstänker Elsa för brodermordet?
Och med detta följer ytterligare ett spänningsmoment. Hur väl lyckas sångarteamet att med dessa nya förutsättningar levandegöra och övertyga oss om regissörsteamets idéer? Hur kan man trovärdigt förvandla denna rena oskyldiga jungfru till en brodermörderska?
Det är bara att konstatera att de lyckas utmärkt och ger också frihet för annorlunda vitaliserande rollgestaltningar. Malin Byström pendlar mellan offentligt insmickrande överdrivet vänlig, ibland aggressiv och stundom ångestfylld skuldmedvetenhet. Denna Elsa är för första gången inte särskilt sympatisk. Hennes långdragna fraser ligger naturligt i Byströms vokala identitet i form av rak tydlighet och mogen rondör, här märks röstens högdramatiska expansion.
David Butt Philip är en idealisk Lohengrin med täckning för svårsjungna tenorpianissimon men också hjältetenoral stamina. Klädd i trasiga jeans, under vilken en medeltida rustning skymtar, kamouflerar han sina avsikter som misstänksam mordutredare genom att agera bekymmerslöst godtrogen och charmig. Det belgiska folket i nervöst förfascistiska stämningar anammar exalterat Lohengrin som folkets räddare. Martin Gantner är en underbart frenetisk och kolerisk Telramund, texttydligt och intensivt spottar han fram sina anklagelser med en acceptabel lite anonym baryton.
Anja Kampes Ortrud genomskådar hela skeendet med hånfullt och distanserat förakt, inte minst mot sin ynkrygg till make – vilket inte hindrar att de verkar ha det ganska bra i sitt äktenskap. När såg man paret ha förnöjsamt sex på operascenen mitt under sina ränksmiderier? Vokalt är Kampe helt formidabel. De demoniska intervallsprången och stålblanka höjdtonerna i hennes åkallan måste övertyga de gamla asagudarna uppe i Valhall om att de i Kampes Ortrud har en livsfarlig förkämpe. Georg Zeppenfeld gör en hjärtsvag och lite löjlig kung Henrik och hans ganska ljusa vackra bas passar utmärkt till denna allt annat än respektingivande kung.
Det enda att beklaga i denna uppfriskande Lohengrin är dvd-ljudets begränsade förmåga att återge det klangliga himmelriket som får Wienpubliken och samtliga recensenter att gå taket av entusiasm. Det som Christian Thielemann åstadkommer med Wienoperans orkester ‒ och inte minst med den grandiost klingade kören ‒ är ett under av nyansering och koncentration. Mer fulländat kan inte Lohengrinpartituret klinga. En extra eloge ger man Thielemann för att han så lyhört samarbetar med sångarna och understödjer den udda regikonceptionen. En ödmjukhet ovanlig bland världens mest viljestarka Wagnerdomptörer.
Jag undrar ivrigt hur det går i slutet. Här fordras en spoilervarning: de som eventuellt själva vill utforska denna uppsättning och inte vill veta ”vem som är mördaren” bör sluta läsa här.
Efter sin gralberättelse och avsked ser vi hur den allvarligt skadade Gottfried kryper upp ur kanalen, svårt utmattad av sina skador men lyckas med sitt svärd sticka ner sin syster. Vad var orsaken till Elsas mordförsök, vad kommer nu att hända, är den dödligt sårade unge mannen verkligen Brabants ledare och är han reell? Den enda som verkar ha full koll är Ortrud.
Erik Graune