Festivalrapport från Stockholm Early Music Festival. Läs del ett av rapporten här.
Den engelska vokalensemblen The Sixteen (med 18 sångare) under Harry Christophers ledning gav en rad polyfona verk från renässansen, där klangerna gled ut med en sällsynt precision som gav en aning om de harmonier dåtidens lyssnare i oftast kyrkliga sammanhang associerade med inte bara saligheten utan alltings enhet. Av ett annat slag var den neapolitanska gatumusiken från 1700-talet, en genre med fasta typer, ett pantomimiskt kropps- språk med sin egen grammatik och därtill scenisk och vokal akrobatik. Pino De Vittorio stod för det senare med den äran liksom den klangmjuka Cappella Neapolitana med Antonio Florio som dirigent.
Till för ungefär tio år sedan lyckades jag hålla reda på vilka countertenorer av klass som framträdde på i alla fall Europas scener. Nu är de för många, vilket den alltför korta konserten med den uruguayanske Leandro Marziotte påminde mig om. Sedan tio år har han en karriär som ännu är i sin början (han är drygt 40 år) och stämman är honungslen med god spännvidd, möjligen aningen osäker i de lägre registren. Arior och kantater kring rosen, denna urgamla symbol för liv, kärlek och skönhet, fick röst och musik genom arior och kantater av Händel, Antonio Caldara, Antonio Bononcini, Arcangelo Corelli med flera. Gracia Barroca hette ensemblen, fyra välspelande instrumentalister.
Bland publiken till den konserten fanns ett uppbåd av diplomater från inte bara Uruguay och Spanien, utan även andra latin- amerikanska länder. Sponsorer, visst, men framför allt kulturellt intresserade och på det klara med kulturens betydelse. Några representanter för ansvariga svenska kulturinstitutioner siktades ej vid världspremiären på Bellmans Bacchi tempel, ett sceniskt verk vars genre inte är alldeles lätt att precisera. Delvis är det helt enkelt en travesti på tidens alla ordenssällskap, där inte minst de ibland raskt förbiilande scenerna eller slängar i parentationer och visor förmodligen för samtidens publik var, eller skulle ha varit om det hade uppförts, identifierbara. Man kan också se det som ett sångspel, musik, arior och ensembler varvade med talade partier. Det är alltså så vitt man vet ospelat, även om flera av visorna är framförda och inspelade.
Musiken var arrangerad av Jonas Dominique, för regin och koreografin svarade Patrik Sörling, som även bearbetat texten. I stället för uppskattningsvis fyra timmar Bellman drog man igenom verket på fem kvart, vilket var ganska lagom. Här hörs och syns kända Bellmanfigurer, Mollberg (Martin Vanberg), Ulla Winblad (Mathilda Sidén Silfver), Movitz (Jonas Dominique) och Trundman (Staffan Liljas). I tidstypiska kostymer och med stor spelglädje var det ett utmärkt framträdande av musikensemble och solister.
Mjukt och harmoniskt följde scenerna slag i slag, sammanknutna av Bellman själv i gestalt av Richard Forsgren, ett rimligt grepp med tanke på tempot. Hyllningarna till Bacchus gled smidigt över till begravningen av Movitz, som strax återföddes med plutande mun redo att tömma minst en bägare.
Och just det är väl vad som återstår efter denna enda föreställning som vore väl värd att både upprepa och försiktigt med tiden bygga ut. Men visst ja, ett annat gravöl lurar i vassen, den svenska kulturpolitiken.
Claes Wahlin