Strauss: Intermezzo
Jekal, Bengtsson, Blondelle, Schoeck, Bieber, Brück, m.fl. Orchestra of the Deutsche Oper Berlin/Runnicles
Regi: Tobias Kratzer
Scenografi och kostymdesign: Rainer Sellmaier
Naxos 2.110780 [1 dvd]
Distr: Naxos
Ett av Richard Strauss mindre spelade sceniska verk är hans självbiografiska opera Intermezzo, som ursprungligen uruppfördes i Dresden 1924 efter att han lämnat chefskapet för Wienoperan. Fritz Busch dirigerade och Lotte Lehmann gestaltade den både sceniskt och vokalt omfångsrika huvudrollen. Strauss ständige librettist Hugo von Hofmannsthal ville inte svara för textboken eftersom han ansåg den alldeles för personlig: denna musikaliska musikkomedi med symfoniska mellanspel i två akter handlar om ett kärleksbrev som feladresserats och höll på att kosta paret Richard Strauss och Pauline de Ahna deras äktenskap 1902.
I operan heter paret Christine och Robert Storch och de bor i en österrikisk by. I inledningsscenen är det uppbrottsstämning eftersom Robert ska åka till Wien på ett tremånaders dirigentuppdrag. Hustrun grälar, stökar och står i. Christine är en komplicerad figur och hon får absolut inte göras osympatisk för då skulle inte Robert (Richard) stannat kvar och omgärdat henne med så många kärleksbetygelser.
Intermezzo är det tidigaste exemplet på en så kallad Zeitoper, som kännetecknas av samtida handling och karaktärer, dessutom gärna med modern teknologi inom själva handlingen (telefon, hissar, flygplan, telegram, radio, etc). Genren hade en kort blomstringstid under Weimarrepubliken. Andra verk inom genren är Kreneks Jonny spelar upp, Hindemiths Hin und zurück och Neues vom Tage, Weills Der Zar lässt sich photographieren och Schönberg Von heute auf morgen.
I den senaste dvd-utgåvan av Intermezzo har regissören och numera operachefen i Hamburg Tobias Kratzer på Deutsche Oper i Berlin förlagt handlingen till vår samtid. Här förekommer iPhones, tv-skärmar, bilar, videoprojektioner, osv. Charmen med att inte låta handlingen utspela sig som det är tänkt går förlorad här. Rainer Sellmaiers minimalistiska scenografi understryker det hela i form av en tom vägg och en jättesoffa. När Robert under inledningsscenen ska åka i väg står en taxichaufför och väntar på att få ta hand om sin kund. Scenen där Christine i skidbacken krockar med den unge Lummer sker här genom en bilkrock som vi bara hör då ridån är nere.
Intermezzo är det tidigaste exemplet på en så kallad Zeitoper, som kännetecknas av samtida handling och karaktärer, dessutom gärna med modern teknologi inom själva handlingen (telefon, hissar, flygplan, telegram, radio).
Ridåfallen är legio i den här uppsättningen efter varje scen och under de många mellanspelen. Christine och den uppvaktande baronen, som försöker vigga henne på pengar för sina studier, vilket inte lyckas, virvlar in på värdshuset i en vals. Här rumlar de i stället runt i sängen. Scenen hemma hos Christine förvandlas till en charad, där det ur hennes garderob tas fram kostymer som lockar fram andra Straussgestalter som Fältmarskalkinnan och Octavian samt Salome och Johannes döparen. Likaså när Christine vill ta ut skilsmässa i scenen hos advokaten anländer hon likt en luggsliten Elektra med yxan i högsta hugg. Det har Berlinpubliken roligt åt. Tobias Kratzer försvarar sig med att publiken måste ha igenkänningsmöjligheter för att förstå den här operan, men jag tycker att han skjuter över målet. Jag har sett andra uppsättningar som tar fram det lite lätt komiska i operan och som också lyckas psykologisera karaktärerna. Här blir det bara en gestaltning på ytan.
Det är Maria Bengtssons insats som Christine Storch som gör den här dvd:n värd att se och inte minst lyssna på. Vokalt ställer partiet mycket stora krav såväl musikaliskt som gestaltningsmässigt med ständiga taktbyten, växlingar mellan tal, talsång och mer ariosa partier. Hon står på scen i tio av operans tretton scener. Röstligt ligger partiet mellan Fältmarskalkinnans silverstrofer i Rosenkavaljeren (Christines soloscen i första aktens final, en bitterljuv kantilena) och Chrysothemis utbrott i Elektra. Allt det här besitter Maria Bengtsson, som är formidabel rent vokalt. På ledande tyska scener har hon tidigare tagit sig an flera Straussroller, som titelrollerna i Arabella och Daphne, Fältmarskalkinnan samt grevinnan Madeleine i Capriccio – alla med lika stor framgång.
Robert Storch har en undanskymd roll och är bara med i fem scener. Philipp Jekal gör en adekvat gestaltning som har lånat drag av dirigenten Strauss som via videoprojektioner leder orkestern. Jekal matchar Bengtsson på ett fint sätt i de scener de har tillsammans. Men Thomas Blondelle som baron Lummer saknar all den charm som krävs. Han är ingen pigtjusare.
Deutsche Opers orkester dirigeras av sin Generalmusikdirektor Donald Runnicles i ett fint samspel. Efter den här säsongen slutar Runnicles som GMD efter 17 år.
Själv såg jag Skandinavienpremiären på Stora Teatern 1982 i Leif Söderströms pietetsfulla regi och med Rut Jacobson i huvudrollen. Elisabeth Söderström sjöng rollen i Glyndebourne (finns utgiven på cd, Chandos) och i Santa Fe, båda på engelska. Den senare uppsättningen regisserades av Göran Järvefelt. Det finns ytterligare två-inspelningar av verket, en på cpo och EMI:s med en oslagbar trio i form av Lucia Popp, Dietrich Fischer-Dieskau och Adolf Dallapozza under Wolfgang Sawallisch ledning.
På dvd finns också en Glyndebourneuppsättning med den nyligen bortgångna Felicity Lott, som var mycket underhållande. På senare år har verket också satts upp vid den engelska operafestivalen i Garsington och inte minst i Christof Loys omtalade uppsättning på Theater an der Wien 2008. Synd bara att den aldrig spelades in …
Sören Tranberg